Rädda barnen visade nyligen att barnfattigdomen i Sverige fortsätter att öka. Barnfattigdom är en särskilt bitter sorts fattigdom. Den sätter spår i barn när deras självbild formas extra starkt i samvaron med andra – som ett citat i rapporten klargör: ”Jag känner varje dag att jag vill göra saker som andra gör men som jag inte har råd med. Jag är tyst om det.” Och den smärtar föräldrar som alltför väl begriper att deras barn avskärs från många möjligheter i vardagen.
Just denna konkreta förståelse av fattigdom som en social relation har Reinfeldt-regeringen länge försökt fnysa bort. Man mystifierar mätmetoden i stället för att erkänna problemet. Barnfattigdomen ökade kraftigt under 90-talskrisen, när arbetslösheten exploderade och inkomstklyftorna växte. Sedan mitten av 90-talet har den sakta men säkert minskat. Fram till 2007, och högerregeringens åtgärder för att ”minska utanförskapet”.
Detta är inget sammanträffande. Det är en bärande del av regeringens politik som vi nu ser materialiseras i trendbrott i barnfattigdomen. Argumentationen för att det ska ”löna sig att arbeta” är närmast monoman. De reformer som sprungit ut ur den har gått ut på att göra det ”olönsamt” att vara sjuk, arbetslös eller undersysselsatt. Många med små marginaler är ensamstående föräldrar, eller föräldrar som inte har fotfäste på arbetsmarknaden. Varje ändring av inkomsten kan då få katastrofala följder.
Att förstärka denna risk har varit poängen med regeringens politik.
När arbetslösheten ökat, samtidigt som den fattigaste tiondelens inkomster sjunkit och sjukskrivna utsatts för en orimlig behandling, kan regeringen ändå skriva: ”Trots regeringens reformer är det fortfarande inte tillräckligt lönsamt att gå från arbetslöshet till arbete för många av dem som står utanför arbetsmarknaden.” Och fastän all tillgänglig statistik – alltså bland annat den om barnfattigdom – visar att klyftorna har ökat, kan regeringen tala om ”fördelningsmässiga fördelar” med jobbskatteavdraget. Detta baseras på den teoretiska övertygelsen om att fattiggjorda får ”ökade incitament” att jobba. Och därför kommer att få jobb.
Det är i detta perspektiv som man kan förstå det som alltid, överallt lurar bakom de nyliberala modellerna om mänskliga drivkrafter: nattstånden, nedåtriktad moralism. För när resultaten av den världsfrånvända logiken inte alls manifesteras i frihet och dynamik, blir slutsatsen inte att ifrågasätta modellen. I stället är det klassföraktet som gömts undan i en opersonlig, klasslös ekonomisk modell, som tittar fram. Fattigdomen reduceras till en individuell defekt: resultatet av olycksaliga val. Som moderaten Marianne Orlander, lämpligt nog ordförande i socialnämnden i Trelleborg, uttryckte det i en kommentar: ”Enligt min uppfattning handlar det mycket om vad man väljer att lägga pengar på.Till exempel skaffar vissa utan vidare fler barn utan att ta hänsyn till vad man redan har.” Hon föreslog i stället ”vuxenkontakt och att få lugn och ro”.
Så kan man också begripa statsministerns uttalande om att Rädda Barnens rapport ”är vänstervriden i sina utgångspunkter”. Utgångspunkten där är nämligen att föräldrar som inte har pengar är fattiga – och att detta är ett samhällsproblem. Reinfeldts utgångspunkt är i stället att föräldrar som berövas offentligt stöd, snarare får hjälp att gå från ”bidrag” till arbete. Den utgångspunkten är förvisso inte vänstervriden. Den är bara skruvad.
Ali Esbati är ekonom på tankesmedjan Manifest – Senter for samfunnsanalyse och ny krönikör i Arena.