Som makthavare genomför Filippa strama förändringar i sjukvårdspolitiken. Försäljningen av vårdcentralen Serafen skedde till underpris. De läkare som tog över fyndade för 700 000 kronor. Prislappen blev 20 miljoner. Trots denna bedrift lyser landstingspolitikern starkast i och med sin frånvaro i nyhetsbevakningen. Vi bekantar oss fortfarande med henne i weekendbilagor, stolt leende. ”Kolla, Filippa bakar och Filippa minglar på Nobelfesten!” ”Missa inte: Filippa jobbar också (inviger vårdcentraler)!”
Dramaturgiskt förminskar Filippa sin politiska roll. I stället bjuder hon på mandelmusslor i tanttidningarna. Samtidigt proppar Fredrik Reinfeldt svenskarna mätta med folkliga tacos. Sammanträffande? I think not. Närmare väljarna bortom Täby kommer man inte i välfärdens hungerspel.
Filippa Reinfeldt framstår som en lillgammal Thatcher på speed: Sjukvårdslandstingsråd, statsministerfru och hemmamamma. En kvinna, flera ansikten. Livet på en bioduk: Välfärdsstatens first lady – den svenska drömmen. Kvinnan som fick statsministern på fall. Working Girl – hon som vägrade sluta jobba – hon som löste livspusslet.
Hon är en Terminator, en mytbild och ett ideal från svunna tider – programmerad enligt tidsenlig livspusselcoaching. Kanske har tidernas Filippor alltid levererat; fixat glaspärlor åt familjen under vikingatiden, formulerat A-barnsdiskurser på 1920-talet et al. Filippa navigerar i klassystemets toppskikt. Moraltanternas Thatcher by day, partyprinsessa by night. En förebild för alla Annie Lööfs out there.
Serafen-skandalen och separationen från statsministern gör något överraskande med mediebilden av Filippa Reinfeldt. En spricka i fasaden. Hur länge kan drömmen om en bullbakande morsa hålla? Kommer den verkliga Filippa, makthavaren, att visa sitt ansikte i en stundande face-off?