Katrine Kielos visar i Det enda könet hur omtanke, inte egoism, driver världen framåt. Adam Smith som formulerade begreppet ”den osynliga handen” fick i själva verket maten serverad av mamma. Ett suveränt skrivet verk, anser Kajsa Ekis Ekman.

Är ekonomin egentligen uppbyggd på en manlig norm? Det hävdar Katrine Kielos i sin nya bok Det enda könet – varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur detta faktum förstör ditt liv och världsekonomin. Först tycker jag att det låter ansträngt och dessutom mossigt, som en teori från 80-talet då man hade råd med såna här spörsmål.

Men efter att ha läst Kielos bok är jag beredd att ändra åsikt. Det spelar faktiskt roll att homo economicus är en man! Kielos visar klart och tydligt varför detta misstag får konsekvenser för vårt sätt att tänka ekonomi. Hon börjar med ett mycket pedagogiskt exempel: Adam Smith, som formulerade begreppet ”den osynliga handen”: det vill säga, om bara var och en handlar efter egenintresse, så blir det bra för alla i slutändan. Men Adam Smith var själv en mammas gosse som aldrig flyttade hemifrån och fick maten serverad av sin mamma, som levde för att ta hand om honom.

”Utom räckhåll för den osynliga handen finns det osynliga könet” skriver Kielos. Omtanke, inte egoism, är den princip som driver världen framåt. Men denna omtanke är osynlig; trots att bakom varje egoist står en altruist, tas omsorgen inte med i beräkningarna som den grundläggande princip den faktiskt är. Inom ekonomin utgår man i stället från homo economicus – en ensam man på en öde ö, som alltid handlar utifrån egenintresse och maximal profit, som inte har känslor utan ”preferenser”, och som all- tid har ett fritt val oavsett hur hungrig eller desperat han är.

Denna man är en total fiktion, visar Kielos. I verkligheten är pliktkänsla viktigare för människor än pengar, våra motiv är ofta dunkla och vi föredrar att inte förlora framför att vinna. Det blir plågsamt tydligt hur ekonomin i vår tid har ersatt psykologin som övergripande förklaringsmodell för det mänskliga beteendet – och hur vi därmed har blivit både dummare och andefattigare.

Jag läser Det enda könet som en utveckling av de tankar Nina Björk lägger fram i Fria själar – även Kielos utgår från det nyfödda barnet, vars existens kräver omsorg. Och det här är något helt annat än Våldtäkt och romantik, Kielos första bok – den var en pamflett, det här är ett verk. Det är en suveränt skriven, och ovanligt lättläst, slägga mot den nyliberala människosynen.

Boken har dock ett tillkortakommande och det är att Kielos inte kopplar denna varufierade människosyn till kapitalismens utveckling. Hon beskriver den, på klassiskt liberalt vis, som ett resultat av idéernas kamp: först Smith, sedan Keynes, sedan Chicagoskolan osv. Men idéerna uppkommer inte i ett vakuum, de är resultat av historiska och materiella processer.

Kajsa Ekis Ekman