Po Tidholm läser Dan Jönssons Ingenmansland – Ett år på Sveriges baksida och finner politiserad journalistik som påminner om FiB/Kulturfront, kloka resonemang om konsumtionskulturen i Ullared och  förhoppningar om ekonomisk kollaps.

Dan Jönssons perspektiv är kulturjournalistens perspektiv. Det är inte så vanligt längre, genren är nästan hånad för sin ogenerade subjektivitet. Men här är metodiken renodlad, uppvärderad. Jönsson utforskar inte verkligheten, han använder den, rullar ut sin världsbild över landskapet och ser om det funkar. Ibland, ibland inte.

Ingenmansland är ett ambitiöst och viktigt försök att applicera ekonomiska teorier på en nusvensk verklighet. Jönsson har gett sig själv i uppdrag att med en relevant bok i bagaget besöka en ort i månaden under ett år, stanna upp under några dagar i ett billigt rum och sedan skriva tjugo sidor om sin upplevelse.

Han har flera parallella premisser när han skriver sin bok, några är riktigt lyckade, andra ror han inte iland. Greppet att föreställa sig vara nyinflyttad kräver kanske ett mer litterärt tonläge, och det ligger utom räckhåll för Jönssons ibland lite omständliga kulturjournalistprosa. Trots att boken så att säga är skriven på plats saknas ibland den närvaro, de dofter, ljud och bilder som skulle kunna få mig att vara där tillsammans med honom i det pågående experimentet.

Annat funkar betydligt mycket bättre. Idén att ta med en bok och ställa den mot verkligheten på orten han besöker är effektiv, och kanske särskilt för att det sker rätt förbehållslöst. Han hittar ett citat där och någon tes här och prövar dem försiktigt mot företeelser, situationer och strukturer. En hel del vettigt kommer ur det arbetet.

Dan Jönsson återkommer ofta till att han själv bor i en by utanför Lund, men att bo i en trakt är ingen garanti för att man ska förstå en annan. Tvärtom har min egen tillvaro i en by i Hälsingland lärt mig att man måste stanna upp på en plats väldigt länge – kanske ett liv – för att på allvar begripa vad som pågår där. Och det är ju ingen fungerande journalistisk metod. Lokaltidningstexternas knapphet är ett ständigt bevis på det: den där rädslan för att tro sig veta, för att peta för djupt, för att uttrycka en ståndpunkt.

Jönsson, å andra sidan, skummar orterna han besöker med kulturjournalistens utanförskapsblick, effektivt men ändå ytligt, och räds inte sanningen. Jan Jörnmark har gjort en liknande resa i sina böcker om övergivna platser, och resultatet är likartat. Ironiskt nog antar Jönssons vänsterpolitiska övertygelser ibland formen av en empatilös ödestro.

Vissa texter, som den om Sandviken, arbetslösheten och arbetslinjen, har jag inte läst sedan jag sist köpte något gammalt nummer av Fib/Kulturfront på loppis, det är politiserad journalistik av ett slag som inte ryms i dagens etablerade medier. Inte så kul att läsa, men ändå viktig eftersom den handlar om något som existerar, som inte är iscensatt för att underhålla eller provocera.

Jönsson har sitt tonläge, sin bildning och ett bra språk, men nyfikenheten räcker inte hela året ut. I Fredrika är han fortfarande på hugget, det är andra resan, bara februari ännu och smällkallt när han förfasas över modernitetens svek. Resonemangen om lågpriskonsumtionen i Ullared är också kloka. Det finns en öppenhet och insiktsfullhet i hans resonemang där som står i skarp kontrast till trosvissheten i en del andra kapitel.

Det avslutande, när han går på bostadsrättsvisningar i Stockholm och innerligt hoppas på den ekonomiska kollapsen, är nog värst. Det är inte det att jag inte håller med honom, jag tycker bara att det är en dålig metod. Han framstår som orörlig, moraliserande. Det blir inte bra journalistik av det, inte ens bra kulturjournalistik.

Po Tidholm