I Uppdrag granskning 2006 ifrågasatte Gellert Tamas utvisningarna av de apatiska flyktingbarnen. Barbro Holmberg blev symbolen för den omänskliga hanteringen. Tiotusentals demonstrerade på gatorna. Vad har hänt sedan dess? Gellert Tamas återvänder till ett tyst Flyktingsverige anno 2012.

Våren 2004 offentliggjorde Bup i Stockholm en enkät som visade att ett 100-tal asylsökande barn låg svårt sjuka runt om i landet. De talade inte, åt inte, var ofta inkontinenta och fick näring via sondmatning. Barnen hamnade snabbt i det offentliga samtalets mitt. Redan i de första intervjuerna slog dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg fast de riktlinjer som senare skulle bli den socialdemokratiska minoritetsregeringens officiella hållning: Den svenska asylpolitiken har ingen koppling till barnens hälsotillstånd och deras symtom är dessutom helt nya – och för Sverige unika tillstånd. Problemet var bara att regeringens linje saknade stöd i såväl forskning som utifrån vardagens erfarenheter. Att asylsökande, eller barn generellt, med svåra traumatiska upplevelser kan sjunka in i tillstånd av katatonisk apati, var inget nytt, vare sig i Sverige eller internationellt. Redan 1991 sände exempelvis Rapport ett längre inslag om asylsökande barn på flyktingförläggningar i Småland som gått in i apatiska tillstånd, något som föranledde oroliga läkare att vända sig till den dåvarande invandrarministern. Samma symtom, den här gången hos asylsökande barn i Sundsvall och Örebro, beskrevs av Socialstyrelsen i en rapport 1994 och symtomen finns också beskrivna i tidigare litteratur, bl.a. i en av 1950-talets mest använda läroböcker i barnpsykiatri: Elementär barnpsykologi, av professorn Anna-Lisa Annell. Symtomen finns också beskrivna internationellt, bl.a. under namnet Pervasive Refusal Syndrome.

Det dröjde inte länge förrän Barbro Holmberg, och den av henne tillsatta utredaren och nationella samordnaren Marie Hessle, gick i täten för lanseringen av ytterligare en förklaringsmodell: manipulation. Holmberg hävdade att apatiska barn tillfrisknat så fort de burits ombord på de flygplan som skulle föra dem ut ur Sverige och Hessle påstod att barn sprang runt i sjukhuskorridorerna på nätterna när ingen såg dem. Misstänkliggörandet av barnen fick inte bara ett stort genomslag i medierna, även centrala aktörer som Socialstyrelsen slog fast att frågan inte längre var om manipulation förekom – utan snarare hur vanligt det var.

Fokuseringen på manipulationsteorierna utmålade inte bara de apatiska barnen som beräknande små simulanter, och deras föräldrar som empatistörda barnplågare med giftsprutorna i högsta hugg – med allt vad det innebar för bilden av asylsökande i det offentliga samtalet – utan förflyttade också fokus från de tydliga samband som fanns mellan barnens insjuknande och en allt hårdare svensk asylpolitik. Sverige hade redan under 1900-talet utvecklats till ett av västvärldens mest restriktiva länder vad gäller beviljandet av asyl, med en avslagsfrekvens på 99 procent. I början av 2000-talet ströps dessutom också den tidigare säkerhetsventilen: möjligheten att stanna av humanitära skäl.

”Göran Persson var mycket tydlig: en restriktiv tolkning av asylreglerna är nödvändig, annars ’kommer folk att rösta på Sverigedemokraterna’”

Våren 2006 bestämde jag mig för att titta närmare på frågan om de apatiska barnen. Resultatet av drygt fyra månaders research, presenterat i SVT:s Uppdrag granskning samma höst, förvånade också mig. Även jag hade, efter de massiva diskussionerna, räknat med att hitta åtminstone något eller några fall där barnen manipulerats. Men så var inte fallet. Det fanns inte ett enda belagt fall av vare sig simulering eller förgiftning. Uppgifterna visade sig bygga på rykten, vandringssägner och rena råttan i pizzan-artade historier. Och längst bak i rykteskedjan fanns ofta – regeringens egen utredare Marie Hessle.

 

Illustration: Emelie Östergren

 

Våren 2007 konstaterade de svenska och utländska deltagarna på den andra vetenskapliga konferensen om barn med uppgivenhetssymtom, anordnad i Göteborg, att det råder ”total enighet om att alla misstankar om manipulation och förgiftning som förklaringen till anhopningen av barn med uppgivenhetssymtom kan avfärdas”. Konferensen konstaterade också att smutskastningen och misstänkliggörandet av barnen i såväl det offentliga samtalet, som inom delar av vården, troligtvis bidragit till att så många barn insjuknade: ”Upplevelser av misstänkliggörande och osäkerhet samt rädsla och skräck kan sannolikt leda till en retraumatisering som kan utlösa uppgivenhetssymtom.”

* * *

Våren 2010 gjorde till slut också Socialstyrelsen en helomvändning och konstaterade att uppgivenhetssymtom varken är något nytt eller unikt för Sverige, utan finns beskrivna, om än under olika namn, sedan 1600-talet.

Socialstyrelsen bekräftade också den bild som växt fram hos en allt mer enig läkar- och forskarkår, baserad på forskningsresultaten: det finns inte några som helst belägg för att barnens uppgivenhetssymtom skulle handla om manipulation.

* * *

Behandlingen av de apatiska barnen har jämförts med både baltutlämningen och tvångssteriliseringarna. Och det kan vara svårt att förstå den dåvarande socialdemokratiska regeringens agerande om frågan inte sätts in i ett större sammanhang. Enligt mina intervjuer med ledande socialdemokrater och företrädare för de dåvarande samarbetspartierna, bl.a. Vänsterns Lars Ohly och Miljöpartiets Peter Eriksson, var statsministern Göran Persson mycket tydlig, åtminstone internt, i sin argumentering för den förda politiken: en restriktiv tolkning av asylreglerna är nödvändig, annars ”kommer folk att rösta på Sverigedemokraterna”.

De apatiska barnen blev en symbol, på samma sätt som de ”sociala turister” som Göran Persson hotade skulle välla över gränserna i samband med EU:s östutvidgning. Det kom inga horder av ”sociala turister”, och de apatiska barnen visade sig vara sjuka på ”riktigt”, men det var knappast fakta frågan handlade om. Myterna om de apatiska barnen behövdes för att rättfärdiga en restriktiv asylpolitik. Och det var inte svårt för den socialdemokratiska ledningen att få stöd för sin version. Många var beredda att tro på, och acceptera, de offentligt sanktionerade vandringssägnerna, antingen utifrån egna fördomar, eller för att helt enkelt stå ut med vetskapen att svårt sjuka barn: sju-, åtta-, nioåringar, bars ut från helt vanliga barnavdelningar, från helt vanliga svenska sjukhus, av helt vanliga svenska tjänstemän, för att därefter dumpas på flygplatser värden runt.

Vad skandalen framför allt visar är hur även ett av världens förment mest moderna och utvecklade samhällen kan skakas om i sina grundvalar när ett antal politiska aktörer bestämmer sig för att etablera en bild för att rättfärdiga en förd politik, trots att bilden i allt krackelerar mot verkligheten.

De apatiska barnen var inte en ”invandrar-” eller asylpolitisk fråga, utan ett symtom på ett mycket djupare och allvarligare samhällsproblem. Ett antal svårt sjuka, inkontinenta, sondmatade barn fick såväl statens högsta organ för kunskapsinhämtning – Statliga utredningar, SOU – som den högsta instansen för medicinsk kunskapsinhämtning – Socialstyrelsen – att gå fullständigt vilse i myternas och fördomarnas landskap i sin iver att bekräfta politiskt påbjudna uppfattningar. Det är i ett sådant samhällsklimat som läkare och psykiatriker, utan några som helst personliga erfarenheter, som dessutom är beredda att gå med i nazistpartier, kan beskrivas som ”experter” i statliga utredningar.

Det var inte bara de apatiska barnen som uppvisade allvarliga sjukdomssymtom – det gjorde också det svenska samhället.

Trots att det har gått sex år sedan avslöjandena i Uppdrag granskning, har ingen av de centrala aktörerna velat uttala sig. Göran Persson tiger, Barbro Holmberg vägrar alla former av kommentarer och Marie Hessle hänvisar till att hon slutat sitt uppdrag. Det är en tystnad som blir allt mer talande för varje år.

Men alla har inte valt tigandets strategi. Efter publiceringen av De apatiska bad den dåvarande socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin offentligt om ursäkt med orden: ”jag kan känna en stor skam”. Hon var inte ensam om att reagera under den debatt som följde på utgivningen av boken hösten 2009. Mer än 10 000 personer skrev under ett upprop om att stoppa vidare avvisningar av apatiska barn, Vänsterpartiet tog initiativ till en offentlig hearing i riksdagen och i december beslöt Migrationsöverdomstolen, något oväntat, att bevilja uppehållstillstånd till en 18-årig apatisk pojke. Det prejudicerande beslutet tolkades allmänt som ett stopp för vidare avvisningar.

”Bilden av de apatiska barnen är idag synbart tudelad. Å ena sidan en offentlig tystnad, å andra sidan allt mer högljudda krav på ursäkter och upprättelse.”

Just tryggheten, för barnen såväl som familjerna, verkar vara en avgörande komponent i tillfriskningsprocessen. Den tillfälliga asyllagen 2006 innebar inte bara att de flesta familjer fick stanna, utan också att flertalet av de sjuka barnen tillfrisknade och att antalet nya sjukdomsfall kraftigt minskade, tvärt emot Holmbergs varning om en ”humanitär katastrof ”. Men de senaste åren har antalet apatiska barn åter ökat. Enligt den senaste beräkningen av Migrationsverket, utförd våren 2011, hade 32 barn utvecklat uppgivenhetssymtom och ytterligare ett fyrtiotal låg i riskzonen. Troligtvis har antalet sjuka barn ökat ytterligare sedan dess.

Barnläkaren Henry Ascher, som tidigt engagerade sig yrkesmässigt i frågan, menar att ökningen troligtvis kan kopplas till den svenska asylpolitiken. Även om antalet uppehållstillstånd inte har minskat, som i samband med det stora antalet insjuknanden i början av 2000-talet, har avslagsfrekvensen varit närmast 100-procentig hos just de grupper asylsökande där flest barn insjuknar. Medan cirka 30 procent av de asylsökande fick uppehållstillstånd 2011 låg avfallsfrekvensen hos asylsökande från t. ex. Serbien och Tadzjikistan på 98 procent och Kirgizistan på 99 procent.

”Det finns en väldigt tydlig tidsmässig koppling mellan restriktiviteten i asylsystemet och antalet insjuknade barn”, kommenterar Henry Ascher. ”Det finns traumatiserade barn från många länder, men de som blir sjuka kommer från just de länder där barnen inte får stanna.”

De senaste årens ökning av antalet apatiska barn har knappast fått någon större medieuppmärksamhet. Och med några få undantag har medierna också missat att apatiska barn återigen riskerar att utvisas. I början av 2012 hade 20 familjer med apatiska barn, enligt en sammanställning av Etikkommissionen, fått avslag på sina asylansökningar. Åtta av familjerna hade dessutom även fått avslag på sina ansökningar om s.k. verkställighetshinder, vilket innebär att de kan utvisas vilken dag som helst.

I de flesta avslagsbeslut nämndes inte ens Migrationsöverdomstolens prejudicerande dom, något som Sten De Geer, en av Sveriges mest erfarna advokater i migrationsrätt, anser delvis kan förklaras med att prejudikat inte är lika starkt rättsligt bindande i Sverige som i en del andra länder: ”Migrationsverket brukar hävda att man måste titta på varje ärende individuellt, men jag menar att det inte är ett hållbart argument”, säger De Geer. ”Att man så ofta väljer att bortse från prejudicerande beslut är ytterligare en illustration över det stora måttet av godtycke inom migrationsrätten, framför allt eftersom de lägre instanserna, d.v.s. Migrationsverket och migrationsdomstolarna, är snabba på att ge genomslag åt beslut när de går i en mer restriktiv riktning.”

Även De Geer ser ett samband mellan asylpolitiken och de senaste årens ökning av antalet apatiska barn, inte minst med tanke på att flera av dem är romer från forna Jugoslavien: ”Nästan alla ansökningar av romer behandlas som ogrundade i Sverige. Jag menar att romer inte får en rättssäker asylprövning inom dagens system, det hela sköts väldigt summariskt. Och det drabbar även familjer med apatiska barn. Tyvärr!”

Bilden av de apatiska barnen är i dag synbart tudelad. Å ena sidan en offentlig tystnad, å andra sidan allt mer högljudda krav på ursäkter och upprättelse, åtminstone inom lokalpressen. Gefle Dagblad har t.ex. gång på gång krävt att länets landshövding, Barbro Holmberg, ska bryta sin tystnad och ledarsidan på Nerikes Allehanda har gått så långt som till att kräva en offentlig ursäkt, på samma sätt som med de tidigare barnhemsbarnen: ”När hålls en ceremoni där staten ber de apatiska barnen om ursäkt? När tänker Socialdemokraterna göra upp med sin skamliga nutidshistoria.”

Samtidigt som dessa krav framförs står svenska myndigheter åter redo att utvisa apatiska barn.

För sex, sju år sedan väckte detta ett ramaskri från stora delar av den svenska offentligheten, tiotusentals demonstrerade på gatorna för barnens rätt att stanna och mer än 160 000 människor skrev under Påskuppropets krav på amnesti och en mer rättssäker asylpolitik, i en av de största namninsamlingskampanjerna i Sveriges historia.

Frågan är vad som kommer att hända nu, året 2012, om och när svensk polis återigen kommer att ”verkställa” apatiska barn, d.v.s. den byråkratiska omskrivningen för att bära mycket svårt sjuka barn ur sina sängar och in i väntande flygplan – för vidare transport till flygplatser världen runt.

 

Gellert Tamas är författare och journalist. År 2009 utkom han med boken De apatiska.

 

Texten ovan är ett utdrag. Läs hela texten i Arena nr 4, 2012.