Happy happy eller blödande och utsatt. Charlotte Wiberg tolkar långlivade klichébilder och ryggar tillbaka inför den arbetslinjeanpassade “starka kvinnan”.
För ungefär ett år sedan fick jag i uppgift att recensera Maria Svelands och Katarina Wennstams skilsmässoantologi Happy Happy mitt under pågående försök att bemästra en glädjedödande skilsmässa. Min ångest knackade mig på axeln redan vid de inledande meningarna i förlagets följebrev: ”Har du skilt dig? Grattis!”
Inledande hävdanden om hur omgivningen meningslöst tynger ner personer i en skilsmässosituation genom att bemöta dem med en negativ inställning, som om de (vi) sysslar med något förbjudet eller är på väg käpprätt ner i ett privat livslångt helvete, var omöjliga för mig att känna igen. Och under läsningen om den befriande gråten som en gång för alla river ner sorgens spindelväv, om att välja kärleken till sig själv, dyka ner i ett hav av kreativitet och ”underbara älskare”, att befinna sig i ett oproblematiskt systerskap med den före detta mannens gamla och nya fruar blev jag bara mer och mer deprimerad.
Feminismen – för att nu göra det enkelt för sig och tala om den som en enhetlig helhet trots att så naturligtvis egentligen inte riktigt är fallet – befinner sig på kollisionskurs mot vissa av de idealbilder vi omges med men passar väl ihop med och har närt andra. ”Samtidens porträtt av kvinnligheten kulminerar i ägandet av dyra handväskor, en massagestav, ett jobb, en lägenhet och en man – troligtvis i den ordningen”, klagar Nina Power i Den endimensionella kvinnan. Power är grinig och hårdrar men man kan inte helt förneka hennes kritik angående hur väl dagens feminism, i dess populariserade form, passar in i ett samhälleligt landskap där arbetslivet och den enskilda individens framåt/uppåtsträvanden är likriktare. Power tittar kanske främst på amerikansk populärkultur men detta gäller även i Sverige, med den normerande arbetslinje som behärskar livet här.
Om andra vågens feminism kunde få ut kvinnor på gatorna med hjälp av affischer som ställde frågan ”Känner du dig förtryckt?” så torde väl detta att appellera till en offerposition framstå som djupt problematiskt i dag?
Feminismen befinner sig i en slags balansakt mellan sin bitterfitteposition (utan ett fortsatt förtryck hade den ju trots allt inte funnits) och den starka, autonoma happy happy-position som är dess löfte.
Det sistnämnda är det mest säljande. ”Kvinnor är starka”, försäkrar mig reklamen för deodorantmärket Rexona, ”utan att be om ursäkt för det”. En styrkepepp som skulle framstå som obehaglig om den riktades mot män kan med fördel riktas mot kvinnor.
Bilden av den Starka Kvinnan är ett dubbeleggat svärd som redskap för kvinnor att använda sig av. Genom att bära alla bördor som läggs på henne är hon också någon som accepterar sin situation, och inte riktar några anklagelser mot någon. Jag minns mindfulnesskursen jag fick plats på under den rasande depressionen efter skilsmässan. Vi var väl ett tiotal kvinnor där och en man, som oftast var frånvarande. Så gott som alla visade upp varierande grader av självhat. Varje gång numera när jag konfronteras med vägra-vara-offer-mentaliteten och starka kvinnorpeppen tänker jag på dessa unga och gamla kvinnor och deras tusen olika sätt att nedvärdera och anklaga sig själva. Feminismens balansakt har resulterat i en klyvning: feminismen när sig av berättelser om kvinnor som går under eller som är svaga och utsatta samtidigt som det feministiska subjektet självt inte kan visa sig som sådant. Vi har de blödande, utsatta varelserna i Sara Stridsbergs prosa, Liv Strömquists Victoria Benedictsson, bilden av Marilyn Monroe.
Feminismen vill vara den som hjälper hemmafrun bort från hemmet, horan bort från hallicken och torsken, den psykiskt och fysiskt misshandlade kvinnan undan sin plågoande. Kan det hjälpa till att skapa en andrafiering? De, de passiva (svaga) objekten – vi, de aktiva (starka) subjekten.
Samtidigt som hotbilden av nedgång, misär och otrygghet blir allt skarpare lever vi sedan ett tag med en lyckofixering som kan uppfattas som både ett krav och ett löfte.
Efter att ha läst Happy Happy tröstades jag av den finlandssvenska antologin Skilsmässoboken (red. Arle/Hämäläinen), som ger varierade, icke-idealiserade bilder av hur det kan se ut att gå från två till en. Här samsas det väldigt personliga med den filosofiska betraktelsen. Också det prosaiska får rum.
”Jag inledde en plötslig kärlekshistoria med mig själv och insåg att jag misstagit mig gravt på graden av min passion”, inleder Sofia Torvalds sin text Den stora ensamheten. Här finns också han vars första hustru gick in i en psykos efter skilsmässan och aldrig blev sig lik. Men även hon som är en ”varm anhängare av lyckliga skilsmässor”. Brokigt som livet självt. Statistiken som berättar att det i Finland, liksom i Sverige, oftast är kvinnan som tar initiativet till skilsmässa utelämnas inte. Men statistik låter sig inte enkelt översättas till den enskilda människans erfarenheter.
Merete Mazzarella beskriver i sin text hur vi i dag föreställer oss att vi ska befinna oss i ständig rörelse. Och frågar sig huruvida det alls i dag är ”korrekt att gråta och skrika vid skilsmässa”. Hennes betraktelse att den som vägrar lämna, den som klamrar sig fast. Det framstår som ”underligt” om man ”en lång tid efter separationen fortfarande hatar sitt ex” och när “det gått ett år och man fortfarande har känslor som gör att man agerar irrationellt eller osjälvständigt, tycker Nicolas att man bör överväga att söka professionell hjälp.”
Att vara i rörelse, att inte vara beroende, att inte vara irrationell och osjälvständig – dessa är också nödvändiga egenskaper i det prekariat från vaggan till graven där pensionen måste börja planeras direkt vid inträdet i arbetslivet samtidigt som den sätts på spel och där vi ska vara beredda på att byta karriär mitt i livet (ty normen är att göra karriär, inte att rätt och slätt jobba). För Mazzarella kunde skilsmässa vara ett feministiskt projekt under andra vågens feminism (en period Sveland/Wennstam tycks ha glömt bort) men är det inte i dag.
Att feminismen bör akta sig för att vara normativ på ett känslomässigt plan är nog något de allra flesta tycker är självklart. Ändå fungerar det inte riktigt i praktiken så. Det är som att vårt begär efter svar och livsmönster är för starkt för att vi ska kunna förhålla oss fritt till de bilder och retoriska figurer som kurserar runt.
”Feminismen befinner sig i en slags balansakt mellan sin bitterfitteposition och den starka, autonoma happy happy position som är dess löfte”
Gamla klichébilder som ”den lyckliga hemmafrun” och ”den lyckliga horan” är, trots att de i princip försvunnit från de populärkulturella persongallerierna, också fortfarande i högsta grad verksamma som en slags anti-troper inom feminismen – hemmafruar och horor måste i princip visa sig vara olyckliga (och svaga) för att bli ”trodda”. Ärkeklyschan ”stark kvinna”, slutligen, är oförsvagad och vi måste alla förhålla oss individuellt till vad det innebär att på det sättet pressas in i begreppsparet ”starkt – svagt” – i synnerhet vid en tidpunkt då allt som kan förknippas med ”svagt” förefaller väldigt tabu.
Feminismen lär förvisso inte kunna göra halt vid att diskutera också djupt personliga livsval, som just skilsmässa. Men den bör hålla sig för god för att göra det på ett sätt som förvandlar oss till platta brickor på en spelplan som inte alla känner igen sig på. Den borde inte heller spela med i en ekonomisk ordning som när allt kommer omkring är patriarkal och bygger på ett uteslutande av det (traditionellt feminina) reproduktiva arbetet. Inte heller i hyllandet och uppbyggandet av ett människoideal som är gjort för att passa in i denna ordning.
Och – hur tycker jag då man ska bemöta en kvinna som har skilt sig? Tja, varför inte först och främst försöka känna av läget helt enkelt. Hur det är just för henne, just där och just då.
Charlotte Wiberg är kulturskribent och krönikor.