Rasism är inte den du är, utan vad du gör.
Det har varit mycket nu. Paulina Neuding, redaktören på tidskriften Neo, har berättat för världen att antisemitism importeras till Malmö. Den kommer med muslimer som på löpande band kallar sina barn Muhammed, och inte ens har vett att vara segregerade som i Stockholm. Vidare har statsministern meddelat att massarbetslösheten är importerad, av andra än ”etniska svenskar mitt i livet”. Utbildningsministern har kommit på att den länge pågående resultatkollapsen i den hårt marknadiserade svenska skolan är importerad – från länder där det ”knappt finns skolsystem”. Ett annat problem som importerats, är synen att respekt inte är något man får, utan något man tar – vilket i sin tur underbygger gangsterskap.
Importören får vi veta av tidigare Aftonbladet-redaktören Yrsa Stenius, i senaste numret av en annan högerradikal tidskrift, Axess, är – Zlatan Ibrahimovic. Detta är något som Stenius med sina ”djupa rötter i nordisk demokrati oroas av”. Ty här går någon omkring med ”egenskaper … som strider mot svensk tradition”, vilket är extra beklagligt, då ”vederbörande uppträder som en exponent för Sverige”.
”Utbildningsministern har kommit på att resultatkollapsen i den hårt marknadiserade svenska skolan är importerad – från länder där det ’knappt finns skolsystem’”
Högertyckomanen Dick Erixon applåderar Stenius avslöjanden, med en intressant ingång: ”Yrsa Stenius kan knappast anklagas för att vara rasist”. Här skisserar han nämligen den försvarslinje som har aktualiserats också i övriga exempel, och många fler. För inte är Reinfeldt rasist? Hur skulle det se ut? Och Neuding? Björklund? De som är så trevliga/liberala! Och när har de talat om raser?
Rasismen har för länge sedan rört sig förbi den misskrediterade rasbiologiska stationen. I dag kan vi, med filosofen Étienne Balibar, tala om en ”rasism vars dominerande tema inte är det biologiska arvet utan de kulturella skillnadernas orubbliga karaktär”. Spekulationer i den Oföränderlige Andre – bäraren av allehanda samhällsproblem, som vandrar och smyger in – utmärker samtida rasistiska föreställningar och retorik.
Rasismen är en integrerad del av våra samhällen. Den påverkar världspolitiska förvecklingar, men också vardagliga situationer – hur det är att komma in på krogen, hur man bedöms av sina arbetskamrater. Vi kan finna rasismen där etniskt färgade fördomar laddas med den sociala makten att dela upp, stänga ute och underordna. Att reducera rasismen till (passerade) extrema attiraljer – näs- och skallmätningar, skyltar som slår fast att en bänk bara är för vita – gör oss mindre förmögna att förstå detta, se historisk kontinuitet.
Så kommer vi också lättare förbi den ganska meningslösa diskussionen om huruvida någon ”är rasist”, som en egenskap eller identitet: låghalt, godmodig, basist. Att peka på betydelsen av rasistiska föreställningar och handlingsmönster i givna situationer i vardagen eller det offentliga samtalet, är inte att utpeka någon som raspropagandist eller okynnesheilare. Det är över huvud taget mer fruktbart att tala om rasism i termer av saker vi – alla, mer eller mindre – gör.
Vi måste också vara vaksamma mot att väletablerade debattörer och makthavare kan dra gränsen för vad som förstärker rasistiska föreställningar, så att de själva alltid hamnar på rätt sida. Snarare är det just från samhällspyramidens topp som etnifieringen av verkliga och påstådda problem proklameras – och bidrar till att reproducera rasistiska strukturer. Med mina djupa rötter i nordisk demokrati, efterlyser jag en debatt som kan belysa och förhålla sig till detta.
Ali Esbati är ekonom på tankesmedjan Manifest – Senter för Samfunnsanalyse.