Den endimensionella kvinnan var en av vårens mest debatterade feministiska böcker. ”Den individuella identiteten” angreps och kommersialiseringen av kvinnorollen kritiserades. Nina Power berättar exklusivt för Arena om reaktionerna på boken.

Jag startade min numera nedlagda blogg ”Infinite Thought” 2004, främst som en förströelse från doktorsavhandlingen jag egentligen borde ha skrivit på. Den blev en märklig blandning av olika saker: reflektioner kring filosofi, politik, musik, grisar och samtida framställningar av kvinnor, vilka jag allt som oftast motsatte mig på ett slags bitskt, svavelosande vis, men på ett sätt som också roade åtminstone mig själv. När förläggaren på Zer0 Books föreslog att jag skulle samla några av dessa inlägg i en bok slängde jag snabbt ihop dem, skrev lite mer, särskilt om kvinnor och arbete, och skickade iväg manuskriptet.

Reaktionerna på boken sedan Den endimensionella kvinnan kom ut 2009 har varit lika delar överraskande, uppmuntrande och förbryllande: mitt liv har också förändrats en hel del sedan dess, och världen jag beskrev och sättet som jag beskrev den på förefaller också ha förändrats i mina ögon. Storbritannien, likt många andra länder, genomlider efter finanskraschen en utdragen period av ”åtstramningspaket” där livskvalitén, sysselsättningen och tillgången till samhällsservice minskar i en rasande fart samtidigt som den konservativa regeringen försöker avsluta det Thatcher påbörjade innan den får sparken vid nästa val. Konsumtionskapitalismen och dess framställning av kvinnor tycks nu i allt högre utsträckning vara något som hör till tiden före kraschen och känns som ett mycket mindre brännande bekymmer: ändå fortsätter min bok att läsas, irritera och stundtals roa.

Vad är det då som har förvånat mig i sättet som boken – egentligen mer en pamflett – har mottagits? Jag anade såklart att den skulle irritera vissa människor, så som varje polemisk text bör göra, men jag förväntade mig inte så många positiva mejl och entusiastiska recensioner: en kvinna skrev till mig och sa att hon hade läst ut den, i sällskap av cigarretter, under en enda badkarssittning, medan en man mejlade mig för att berätta att han hade hittat ett exemplar på sin sons rum, känt sig bekymrad över vad det skulle kunna vara, läst den ändå och gillat den skarpt. Det jag beskrev kanske var en viss kulturs sista skälvande dagar, men mina beskrivningar verkade ändå gå hem hos många människor. I Italien tycks översättningen ha väckt särskilt stort intresse – där hade en pånyttfödd feministisk rörelse rest sig mot den sexualiserade tevekultur som Berlusconi basade över, och arbetslösheten bland kvinnor och löneskillnaden mellan könen var bland de högsta i Europa. I Frankrike var recensionerna i allmänhet kritiska, men boken sålde bra där.

Men det finns absolut saker jag skulle ha skrivit annorlunda, särskilt i ljuset av de politiska maktskiftena i Storbritannien och på andra ställen efter den ekonomiska krisen: samtidigt som boken var polemisk mot hur mainstreamfeminismen visade upp en bild av kvinnor där de framställdes som det perfekta råmaterialet för en konsumtionshetsande, klämkäck kapitalism, där misslyckanden var omöjliga och personlighet något som tillhörde det förgångna, ägnade jag alldeles för lite tid åt att prata om alternativ, eller det folk redan då gjorde för att motverka denna världsbild. På många sätt var boken en diagnos utan behandling: under månaderna och åren som följde övergick konstigt nog min pessimism i något helt annat – politiken som jag trodde var borta för alltid återuppstod med förnyad vitalitet, och de kopplingar jag saknade – mellan exempelvis kultur och ekonomi – blev allt mer framträdande. Det kan mycket väl ha varit så att jag inte lagt märke till dem förut, men i takt med att man på universitet efter universitet inledde ockupationer och feministmötena blev större och större och alltmer militanta, kände jag att vi var ljusår från den monokultur jag hade försökt beskriva i boken.

Det finns även något väldigt ”skitsur tjej i tjugoårsåldern” över boken som jag, även om jag skulle omfamna det punkiga anslaget, också ryggar tillbaka lite inför nu … och något som var häpnadsväckande var hur otroligt allvarligt folk tog boken! Efter att i åratal ha skrivit en blogg som i princip var oändligt redigerbar kändes det märkligt att behöva försvara något som till och med i mina ögon var lite slit och släng. Det finns något besynnerligt med att behöva ”ta ansvar” för det man skrivit, trots att tonen man använt – sarkastisk, lekfull, ironisk – är en ton som medvetet försöker undvika det. Vissa kritiserade mitt undflyende sätt att skriva: men på ett sätt var det just det som var poängen.

Jag kände mig fruktansvärt utled på att läsa uppfordrande, urtrist prosa om feminism och undrade om vi inte kunde få in lite mer humor, även om det var en humor som just gick till angrepp mot den påstådda humorlösheten inom feminismen! Som en person som är väldigt dålig på att delta, men djupt fascinerad av kollektiv politik, ville jag göra något som skulle roa och förarga i lika hög utsträckning. Boken var också, vilket åtminstone en kritiker lade märke till, i viss mån självkritisk – vad fan gjorde jag åt alla saker som irriterade mig? Under åren som följt har jag, både medvetet och av tillfälligheter, försökt röra mig bortom det arga malandet, men utan att överge humorn. Jag vet inte om jag har lyckats, men det har varit intressanta år, och saker och ting hade sett väldigt annorlunda ut om jag inte hade slängt ihop denna märkliga och brokiga pamflett. Borde jag ha dragit några lärdomar då? Antagligen! Men det har jag nog inte.

Översättning: Erik MacQueen

 

Nina Power är författare och föreläser i filosofi på Roehampton University.