I somras startade planeringschefen på amerikanska UD, Anne-Marie Slaughter, en feministisk debatt med krönikan Why women still can’t have it all i The Atlantic. Hon förklarade varför hon lämnar sitt jobb efter två år i den absoluta toppen av amerikanskt samhällsliv. Familjesituationen blev ohållbar. Den fjortonårige sonen, som börjat skolka från skolan, behöver henne.
Trots de käcka paroller som präglat amerikansk debatt om att kvinnor ska sikta mot stjärnorna och att en toppkarriär och familjeliv visst är möjliga att förena, hävdar Slaughter motsatsen. Det går inte alls att ha ett toppjobb och familj samtidigt, alldeles oavsett kön, alldeles oavsett om en eventuell partner tar sin del av ansvaret för familjen. Det är en myt. Hennes ståndpunkt ses av många som ett svek mot feminismen. Av andra som befriande ärligt.
Ungefär samtidigt skapas en amerikansk debattstorm omkring det faktum att Yahoo:s VD Marissa Mayer väntar barn. Hon lovar i och för sig att bara vara ledig några dagar, men är det verkligen lojalt mot företaget att sätta familjen före ägarna? Den dramatiserade versionen av Anne-Marie Slaughters jobbsituation har vi kunnat följa i Sveriges Television under våren och sommaren. Statsminister Birgitte Nyborg har i den danska teveserien Borgen brottats med konflikten mellan arbetet och omsorgen om en fjortonårig dotter med panikångest som tycks modellerad som den kvinnliga versionen av Slaughters skolkande problem-son. Det sista avsnittet som sändes i juli, problematiserar exakt den kritik som den gravida Yahoo-VD:n Marissa Mayer mötts av – om att svika arbetsgivaren när man ägnar tid åt familjen. Dessutom innehåller den en dialog med dotterns terapeut där statsministern når en sorts livsvisdom uttryckt som en kompromiss: kvinnor kan egentligen få allt om de kan kontrollera sin tid – fast den som tror det är ändå lite naiv. Ungefär.
”För att systemet ska fungera måste löneskillnaderna öka så att de rikaste har råd att köpa tjänster.”
Anne-Marie Slaughter är väl medveten om att hennes situation i toppen av samhällspyramiden är privilegierad. Hon kan välja att gå tillbaka till sitt gamla jobb som professor. Men toppskiktets arbetstider bygger på att i samhällspyramidens botten finns de kvinnor som inte kan styra sin arbetstid och som har svårigheter att försörja familjen på sin lön. De som städar och tröstar barn så att pyramidens topp kan jobba dygnet runt. De vars avtalsenliga svenska lägstalöner på 18 700 kronor för en upphackad heltid ska försörja familjer som kvinnorna knappt hinner träffa – liksom de privilegierade knappt hinner träffa sina barn. Och de som tvingas jobba svart för än mindre pengar och sova hos vänner. Och behövs det påpekas att ingen städar hos städerskan? Dygnetruntjobbare i båda ändar av pyramiden är beroende av varandra men jobbar för mycket för att hinna träffas.
Denna sfär som är så intimt sammanbunden med arbetslivet skriver Slaughter dock inget om. Förr kallades den hemarbete och var obetald. I dag har den för toppskiktet blivit en marknad. Naturligtvis har den feministiska rörelsen sedan 60-talet insett sambandet mellan arbetsliv och hemarbete. Det var inte bara yrkeslivet, som Slaughter föreslår, som skulle omformas, det var hela samhället som måste omformas om kvinnor skulle kunna ”have it all”.
Debatten efter Slaughters krönika kritiserar ett samhälle med extrem arbetsspecialisering och långa arbetsdagar: den anglosaxiska modell vi närmar oss med ökade löneskillnader och med RUT och ROT.
Kommer vi svenskar att framöver göra samma revolt som de amerikanska privilegierade kvinnorna nu gör? Det är möjligt. Det tudelade samhället motsvarar knappast de flestas föreställning om idealsamhället. Men enligt ekonomisk teori är det ett effektivt samhälle. Därför är det så eftersträvansvärt.
Ett starkt ekonomistiskt argument är att obetalt hemarbete med marknadisering blir betalt och alltså skattepliktigt. Därmed bidrar det till välfärden. Att ifrågasätta att vi behöver fler betalda arbetade timmar är extremt kontroversiellt inom en ekonomistisk ram.
Ändå skapar utvecklingsprofessorn vid Surreys universitet Tim Jackson stor debatt om just detta när han föreslår att vi ska bli “mindre produktiva” i en New York Times-krönika från i somras. Den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation bedriver forskning kring en 21-timmars arbetsvecka. Och det löfte om sex timmars arbetsdag som var en del av 60-talets feministiska program för livspusslet, vill aldrig riktigt dö. Det finns något som skaver mot ekonomismens enögda fokus på tillväxtekonomin.
Än tydligare blir det där skavandet mellan våra värderingar och det ekonomiskt effektiva samhället om vi ser på det viktigaste argumentet för det uppdelade arbetssamhället. Nämligen teorin om komparativa fördelar: Om alla ägnar så mycket tid som möjligt åt det som de är bäst på så tjänar samhället som helhet på det.
Det är mer effektivt om de som är duktiga på att förvalta pensioner gör det 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Eftersom pensionsförvaltandet är högavlönat så är det produktivt. Men ekonomerna glömmer att löner inte endast sätts utifrån hur produktivt ett arbete är, vilket ekonomisk teori förutsätter. Löner sätts inom ett system av utbud och efterfrågan, av ryggdunk i styrelserum, av opinionsbildning, av värderingar och av politik. Politik avgör hur många som ska utbildas till läkare och hur många till lärlingar. Politik avgör om vi subventionerar köp av låglönearbete eller inte. Pensionsförvaltande är inte produktivt av naturen. Till stor del är det högavlönat därför att våra politiker bestämt att det ska vara det. Det kan finnas underbetalda sektorer vars produktivitet är hög (förmodligen inom kvinnodominerade sektorer) dit vi borde styra om produktion. Det är också tveksamt om vi blir bättre pensionsförvaltare för att vi inte ägnar tid åt något annat än just pensionsförvaltning. I själva verket är det troligt att vår produktivitet höjs om vi får intryck från andra aktiviteter.
Precis som inom handel finns finns också vinnare och förlorare på utvecklingen. När det gäller frihandel kan förlorarna i teorin kompenseras med hjälp av vinnarnas vinster. Men arbetsspecialisering bygger på motsatsen. För att systemet ska fungera måste löneskillnaderna öka så att de rikaste har råd att köpa tjänster. Det går inte att kompensera dem som måste tjäna mindre. De sänkta skatterna som alliansregeringen genomfört var tänkta att minska låginkomsttagarnas lönekrav. För att förstärka utvecklingen fick alla skattebetalare vara med och subventionera de rikastes hemtjänstkonsumtion genom ROT och RUT.
Med förment ekonomiska argument drivs ett system igenom som privilegierade kvinnor revolterar emot och som missgynnar kvinnorna längst ned i arbetspyramiden. Föräldrar lämnas utan kontakt med sina barn, barnen utan kontakt med sina föräldrar. De längst ned på löneskalan betalar priset med lägre löner, skattebetalarna med subventioner. Och de privilegierade kvinnorna, Anne-Marie Slaughters kollegor, lyckas ändå aldrig krossa glastaket.
Mikael Feldbaum är chefredaktör för Arena.