På semestern satt jag med en vän och lästetidningar och skämdes. Vi skämdes över att vi kommit på oss själva med att sucka trött inför en återkommande typ av artiklar med genusperspektiv på populärkulturen. Det var inte det att vi inte höll med eller att åsikterna formulerades illa. Det fanns egentligen inget att klaga på. Förutom att vi tyckte att vi hade hört allt förut. Hade vi blivit gamla? Galna? Ville vi inte längre läsa feministisk kulturjournalistik? Jo, så klart. Det ville vi nog. Men vi var allvarligt medieskadade.
För femton år sedan skällde genusvetare på den nya ”mediefeminismen”. Sensommaren 2012 är det ordet i det närmaste en tautologi. Hur kan en feminist vara annat än en mediefeminist? Kan det finnas feminism utan media, medier utan feminister?
Min vän, fortfarande generad, sa att hen önskade sig en ny form för samtalet. Något ”utanför media”. Och javisst. Feminister har ju organiserat sig för att driva sina frågor på andra sätt. Men tanken att det går att förändra världen bara vi går hand i hand i aktivism, forskning och journalistik verkar inte så levande längre. Det verkar som att de där två första grejerna hamnat i skymundan. Och kanske på goda grunder.
Feminister som på allvar gett sig in i politiken har som bekant blivit illa åtgångna. Problemet är att när de feministiska samtalen medialiserats är de också underställda mediala spelregler. De måste ständigt komma med något nytt för att inte tråka ut oss. Vi tröttnar på ännu en artikel om hur vi ser på Madonna jämfört med hur vi ser på Bruce Springsteen, om tv-serien Girls eller om könskvotering i filmbranschen.
Att verkligheten är lika kvinnohatande som i går spelar ingen roll. I värsta fall förväxlas beskrivningen av verkligheten med verkligheten, och strävan efter jämställdhet med jämställdheten som sådan.