Varför skulle Lego bry sig om jämställdhet och Carema om de vårdade?

Lego vill få flickor att köpa deras produkter och lanserar därför en speciell tjejkollektion där skönhet, hem och relationer står i centrum. Carema pressar antalet personal per vårdtagare. Saab är inte lönsamt och lägger därför ner sina fabriker. H&M förlägger sin produktion till låglöneländer som Bangladesh där en sömmerska tjänar 270 kronor i månaden.

Människor blir upprörda. De säger att Lego cementerar könsstrukturer, att Carema inte bryr sig om hur gamla och sjuka verkligen har det, att Saab gör människor arbetslösa och att H&M utnyttjar billig arbetskraft.

Men kära vänner, vad förväntade ni er? Varför skulle företag agera på feministiska, omsorgsfulla eller mot arbetare gynnsamma sätt? Varför skulle företag inte agera som företag, det vill säga försöka öka vinsten och dra ner på utgifterna? Att bli arg för att ett före- tag söker vinst är som att bli arg på sin klocka för att den visar tiden. Om man inte tycker om att den visar tiden, tycker man inte om klockor. Om man inte tycker om vinstmotivet tycker man inte om kapitalism.

”Att bli arg på att ett företag söker vinst är som att bli arg på sin klocka för att den visar tiden. Om man tycker om att den visar tiden, tycker man inte om klockor.”

För som bekant är det just vinst som är det centrala i detta ekonomiska system. Vad som produceras avgörs av var det finns pengar att tjäna – inte var det finns behov att tillfredsställa. Behov som hyses av människor utan pengar i sina plånböcker är behov som kapitalismen inte kan tillfredsställa. Om könsmedvetande eller omsorgsetik inte är lönsamt är det ointressanta storheter.

Så ser den ekonomiska logiken ut. Och åtminstone vänstern borde inte uppröras över något av de företag jag nämnde tidigare eller se dem som elaka avarter när de bara är logiska aktörer. Då fastnar vi i en moral som vi placerar på fel ställe: det är inte enskilda företag som handlar moraliskt felaktigt – det är själva det ekonomiska systemet som är omoraliskt.

På liknande sätt var det inte någon girighet som orsakade den ekonomiska krisen i USA 2008. Det är ju just girighet, eller som det brukar heta ”goda bokslutsresultat”, som är ekonomins motor, och den är nåt bra för alla som tror på detta system – fram tills att den misslyckas och inte längre visar goda resultat och plötsligt fördöms av alla. Det är hyckleri, försök att undkomma systemkritik.

Men även om kritiken mot omoraliska företag hamnar fel så hyser den en vacker kärna. Den vittnar om vår vilja att lägga oss i produktionen. Om vår önskan att tala ett annat språk än penningens. Den vittnar om vårt begär efter att få agera som tänkande politiska – i motsats till räknande ekonomiska – varelser.

På så vis kan upprördheten sägas vara en vägran att acceptera den enda form av inflytande som en enskild människa eller inte har. Konsumentmakt är alltså inte, och kan inte vara, en demokratisk makt i meningen att den är lika för alla. Snarare påminner den om den skiktade politiska rösträtt som 1800-talsliberalen John Stuart Mill en gång förfäktade, där principen inte skulle vara ”en person – en röst” utan där en utbildad person skulle få fler röster än en outbildad. Dock med den skillnaden att det för konsumentmakt inte är innehav av utbildning utan innehav av pengar som avgör graden av inflytande.

När medborgare blir kund, när den politiska sfären minskar och den marknadsmässiga ökar, är det ett sätt att skikta rätten att utöva inflytande. Ju mindre medborgare och ju mer kund desto mindre demokrati och desto mer penningmakt. Och då kan vi snart börja citera Verner von Heidenstam igen: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar.”

Nina Björk är författare.