Folk tävlar desperat om jobb som inte finns. Lås oss se sanningen i vitögat: jobben räcker inte till i det postindustriella samhället. Alla kan inte jobba på pr-byrå.
Känslan av värdelöshet som är arbetslöshetens beska bismak bryter ner människor. Konkurrensen matar våra lägsta impulser och skapar hat, egoism, avundsjuka. Det är ett slöseri inte bara på människoliv, utan också på de idéer vi desperat behöver idag för att lösa världens problem.
Vi har inte råd att offra fler människohjärnor till egoismen, depressionen och den meningslösa konkurrensens helvete. Diskussionen om medborgarlön frodas i den europeiska krisens kölvatten. Den finns även i Sverige: På Abf-huset pågår en serie samtal om möjligheten för basinkomst som ett sätt att lösa klyftan. Klyftan mellan dem som har en fast arbetsinkomst och får vara en del av samhället, och de utan som står utanför, de osäkert anställda och de utan jobb, de som tillhör det så kallade prekariatet.
Vad skulle hända om alla hade sina grundläggande behov tillfredsställda? Om folk kunde få så de klarade sig istället för att vässa armbågarna för att slåss om obefintliga jobb. De som vill tjäna mer pengar skulle kunna jobba mer. De som vill syssla med att träna, sjunga, uppfinna, tänka eller meditera skulle kunna göra just det. Upptäckter inom kultur och vetenskap skulle frodas av fria tankerymder, rasismen skulle stå försvarslös. Vem har tid att leta svaga att skylla på när ens liv är helt okej?
Men framför allt: Människor skulle ha tid att möta varandra, träffas. Se varandra.
Nyliberalismens futtiga försök till ihålig ”empati” där man bara kan känna för människor och djur man själv identifierar sig med, kanske skulle kunna ersättas med något större, mer allmänmänskligt. Vad sägs om det bortglömda orden medmänsklighet? Eller, tänk vad underbart: det utopiska i ordet ”solidaritet”.
Ida Therén är chefredaktör och grundare av tidskriften Const Literary (P)review.