Glöm det där med ”internationell kampenhet”.

”I en värld där hundratusentals nybakade ingenjörer i Kina och Indien står redo att dra sitt strå till stacken ska vi inte vara övertygade om att vi kan värna vår framskjutna plats i världsekonomin.” Så sa den före detta partiordföranden i Socialdemokratiska Arbetarpartiet Mona Sahlin i sitt avskedstal på förtroenderådet den 4 december 2010 – ett tal där hon betonade att ”kunskap är konkurrenskraft”.

”Vi har en tydlig vision för att göra Sverige till en konkurrenskraftig, kunskapsbaserad ekonomi. Om vi ska stå starka i framtiden måste vi konkurrera med hög kompetens och inte med låga löner”. Så skrev den tidigare partiordföranden i Socialdemokratiska Arbetarpartiet Håkan Juholt tillsammans med sin ekonomisk-politiska talesperson Tommy Waidelich på DN-debatt den 5 oktober 2011.

”När kom man överens om att svenska arbetare ska konkurrera med kunskap och några andra – vilka? sömmerskorna i Bangladesh – med låga löner?”

”Svenska företag konkurrerar genom kvalitet, kunskap och förnyelse. I den stenhårda internationella konkurrensen kan Sverige inte hävda sig med låga löner, lägre kompetens och gårdagens teknik.” Så skrev den nuvarande partiordföranden i Socialdemokratiska Arbetarpartiet Stefan Löfven tillsammans med sin ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson på DN-debatt den 17 april i år.

Tre socialdemokratiska partiordförande – och alla gör samma sak. De ställer arbetare mot arbetare. Och då är det en sak jag inte förstår: är det inte arbetarrörelsens motståndare som brukar ställa arbetare mot arbetare? Är det inte de ägande klassernas klassiska trick, att härska genom att söndra? Och är det inte den internationella arbetarrörelsen, som Mona Sahlin i sitt tal sa att Socialdemokraterna är en gren av, som brukar skandera ”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet”?

På en tecknad affisch inför Första maj år 1900 som jag har hemma på väggen står en lantarbetare och en industriarbetare i förgrunden och skakar hand. ”Arbetare i alla land – förenen eder!” står det. ”Lefve socialdemokratin!” står det också.

När fattade Socialdemokraterna beslutet att detta inte längre ska gälla? När kom man överens om att svenska arbetare ska konkurrera med kunskap och några andra – vilka? sömmerskorna i Bangladesh – med låga löner? När upphörde Socialdemokraterna att stå för en internationell socialism och övergick till en nationell? Där är det tydligen inte världens alla arbetare som ska förena sig. Utan det är den svenska staten som ska förena sig med det svenska näringslivet:

”En nära samverkan mellan staten och näringslivet måste därför vara en grundläggande del av en politik för att hävda Sveriges konkurrenskraft”, skrev Juholt och Waidelich i den artikel jag tidigare citerade, och efterlyste ”ett väl utvecklat samarbete mellan alla aktörer som kan bidra till att Sverige blir framgångsrikt i den internationella konkurrensen”. Är den socialdemokratiska önskan att också alla indiska aktörer, arbetare såväl som ägare, ska förena sig? Kinesiska arbetare med kinesiskt näringsliv? I ett sådant projekt tycks den nationella konkurrensen vara viktigare än den internationella socialismen – och var hamnar då de antagonistiska skiljelinjerna?

Socialdemokraterna vill ju förnya sig och göra upp med sina traditionalister. Så här kommer ett förslag till en ny affisch inför nästa års Första maj:

”Alla svenskar – förenen eder!”

Jag kommer inte att sätta upp den på min vägg. Ibland är traditioner det enda radikala.

 

Nina Björk är författare.