Nu byts sju av nio ledare i Kinas absoluta maktcentrum ut. Mer välfärd är deras recept för att bevara kommunistpartiets ställning.
I mitten av oktober samlas det kinesiska kommunistpartiet till sin artonde kongress. Då blir det klart vilka personer som kommer att leda Kina under det kommande årtiondet.
Dagen efter partikongressen samlas den nyvalda centralkommittén, den grupp på 370 personer som formellt styr kommunistpartiet, för att ur de egna leden utse vilka personer som ska finnas i den centrala maktapparaten: politbyrån, centrala militärkommissionen och centralkommitténs sekretariat. Den yttersta makten är samlad hos politbyråns stående kommitté, en grupp på idag nio personer. Minst sju av nio medlemmar i den stående kommittén kommer att ersättas, däribland Hu Jintao, partisekreterare och Kinas president, och premiärminister Wen Jiabao.
De många skiftena på viktiga poster gör att höstens kongress är det tillfälle då det kommunistiska Kina utser en femte generation av ledare. Enligt experter på Kinas politiska elit tyder allting på att Xi Jinping kommer att bli nästa generalsekreterare och därmed president, medan Li Keqiang tar över som premiärminister.
Kongressens 2270 delegater är inkallade för att klubba igenom de beslut som fattats av partieliten. Vem som får vilken post beror i slutändan på styrkeförhållanden mellan olika fraktioner eller ”klaner” inom kommunistpartiet. Hu Jintao ses som ledaren för den så kallade ungdomsförbundsfraktionen, medan Jiang Zemin (Jintaos företrädare) uppfattas som ledare för den så kallade Shanghai-fraktionen.
I takt med Kinas växande ekonomiska och politiska styrka har det uppstått en stor efterfrågan på kunskap om hur landet egentligen styrs. Kinesisk ”kremlologi” är därför en snabbt växande bransch. Trots detta är väldigt lite känt om Xi Jinpings och hans generationskamraters politiska uppfattningar och prioriteringar. Först om, och när, denna nya grupp har fått ett mer självständigt inflytande över partiapparaten kommer det att gå att utläsa vad generationsskiftet har för betydelse för Kinas utveckling. Det råder dock ingen tvekan om att huvuduppgiften för Xi Jinping, Li Keqiang och de övriga är att bevara kommunistpartiets dominerande ställning i det kinesiska samhället. En förutsättning för att det ska lyckas är att ekonomin fortsätter att utvecklas i snabb takt och att stora delar av befolkningen får uppleva snabba välfärdsförbättringar.
Kommunistpartiets legitimitet är starkt kopplad till den närmast mirakulösa ekonomiska utveckling som Kina har gått igenom sedan reformperioden inleddes 1978. Mellan 1979 och 2010 har Kina haft en genomsnittlig årlig tillväxt på 10 procent. Det sägs ofta att under perioden 1981 och 2005 har 600 miljoner kineser lämnat fattigdom. Oavsett var man lägger fattigdomsgränsen och oavsett pålitligheten i kinesisk statistik så är det som har hänt omvälvande.
Men den nya ekonomiska utvecklingen har bytt in nya och stora sociala spänningar i det kinesiska samhället. Under de senaste 30 åren har ojämlikheten i inkomster ökat i en takt som troligen aldrig tidigare har skådats. Under en relativt kort tidsrymd har Kina gått från att vara ett mycket fattigt land med relativt jämnt fördelade inkomster till att bli ett medelinkomstland med mycket ojämnt fördelade inkomster. Och det är inte en återspegling av att Kina har blivit ett mer meritokratiskt samhälle. Tvärtom. Ett svagt samband mellan föräldrars och barns inkomster brukar ses som ett tecken på att ett land erbjuder jämlika möjligheter. Sambandet mellan föräldrars och barns inkomster är idag väsentligt mycket större i Kina i USA, för att inte tala om de nordiska länderna. Kina är alltså ett nominellt kommunistiskt land med mycket stor ojämlikhet i inkomster och en ännu större ojämlikhet i möjligheter. 53 år efter att folkrepubliken utropades står det klart att Kina har återskapats som ett klassamhälle.
Den allra högsta kasten i Kina utgörs av nuvarande och tidigare ledare i kommunistpartiet och deras familjer. Förutom att ha monopol på all politisk makt så har denna grupp även i allt högre grad tillskansat sig kontroll över betydande ekonomiska resurser.
Kina ligger med betyget 3,5 på plats 75 av 183 skattade länder när det gäller korruption i offentlig sektor, så som den skattas av Transparency International.
Medier som Bloomberg, Financial Times och New York Times har de senaste åren försökt kartlägga vilka ekonomiska tillgångar som finns i kretsen runt de högsta politiska ledarna. Det visar sig då att syskon, barn, svågrar, svägerskor och andra närstående ofta är oerhört förmögna. Enligt uppgifter i Bloomberg News så har Xi Jinpings syskon tillgångar i form av fastigheter och aktier som är värda flera miljarder kronor. Det är ofta svårt att bedöma om dessa rikedomar uppstått till följd av ren stöld av statlig egendom, bestickning eller andra mer subtila former av korruption.
Utländska företags enorma intresse för att etablera sig på Kinas snabbväxande marknader har skapat fantastiska möjligheter för kinesiska beslutsfattare att berika sig själva och sina närmaste på sätt som inte är uppenbart brottsliga. Företag som vill försäkra sig om ett välvilligt bemötande från myndigheter anställer ofta barn, släktingar och vänner till politiska ledare. Det är också vanligt att närstående till ledande politiker får möjlighet att investera på förmånliga villkor i olika typer av affärsprojekt. Det visar en kartläggning av New York Times.
Fenomen som dessa är naturligtvis inte unika för Kina. Även i Sverige har barn till svenska företagsledare märkligt lätt att få anställning på prestigefulla banker och konsultföretag som vill sälja tjänster till just dessa företag. Men det som i Sverige är undantag tycks i Kina vara ett obligatorium. Det kan vara så att korruptionen är så omfattande att det är tveksamt om en person kan tillåtas nå det verkliga toppskiktet utan att ha låtit sig korrumperas. Systemet fungerar inte utan en terrorbalans som bygger på ömsesidiga hållhakar.
”När det gäller de flesta välfärdsmått är det ingen smickrande jämförelse för Indien. I Kina är medellivslängden 73,5 år, nästan tio år mer än i Indien. Barnadödligheten i Kina är 17 per tusen födda – i Indien är motsvarande siffra 50.”
Att många personer med ledande ställning i kommunistpartiet, på mer eller mindre illegal väg, har tillskansat sig jättelika förmögenheter gör en demokratisk utveckling mindre trolig. En övergång till ett mer demokratiskt system skulle inte bara innebära en omfördelning av makt. Det skulle också vara ett direkt hot mot partiaristokraternas ekonomi och skulle kunna medföra fängelse- eller dödsstraff. Samtidigt är de kinesiska ledarna oerhört väl medvetna om att korruptionen är ett i längden dödligt hot mot kommunistpartiets ställning och överlevnad. Men det är idag mycket svårt att se en strategi som klarar att begränsa korruptionen utan att exponera landets politiska elit som tjuvar.
Korruption och miljöförstöring är några av de största hoten mot ett mer uthålligt samhällsbygge. Men det ska inte skymma de framsteg som ändå har gjorts, särskilt relativt det land som utgör den enda vettiga jämförelsen: Indien.
I en uppmärksammad artikel i New York Review of Books förra året har Amartya Sen, utifrån olika välfärdsmått, jämfört demokratin Indien med diktaturen Kina. När det gäller de flesta välfärdsmått är det ingen smickrande jämförelse för Indien. I Kina är medellivslängden 73,5 år, nästan tio år mer än i Indien. Barnadödligheten i Kina är 17 per tusen födda – i Indien är motsvarande siffra 50. Läskunnigheten i Kina är 94 procent, jämfört med Indiens 74 procent. Ungefär hälften av indiska barn är undernärda, ett öde som drabbar en mindre andel av kinesiska barn.
Indien är en levande demokrati, med fria val, fri press och ett oberoende domstolsväsende. Men det är samtidigt ett land som inte lyckas ge stora delar av befolkningen ens de mest grundläggande materiella förutsättningar för att leva goda liv. Kina är, å andra sidan, ett av världens mest repressiva länder. Men det går knappast att betvivla att det kinesiska ledarskapet har haft ambitionen att bekämpa fattigdom, se till att flertalet är läskunniga och har tillgång till en allt bättre sjukvård. Kina med sina två procent lägger ungefär dubbelt så mycket resurser på sjukvård som Indien med sin enda procent, av BNP. Kina verkar också ha slagit in på en väg som kan leda till en mer ambitiös nivå på den offentliga välfärden.
Kinesiska ledare använder ofta begreppet ett ”harmoniskt samhälle” för att beskriva hur de vill att Kina ska utvecklas. Vissa välfärdsfunktioner är på väg att bli offentliga åtaganden. En liknande utveckling går att urskilja även i andra asiatiska länder. Detta ska dock inte uppfattas som att Kina är på väg att bli en välfärdsstat av västeuropeisk modell. I början på 1980-talet, i samband med de första marknadsreformerna, förlorade många kineser tillgång till offentligt finansierad sjukvård. Det ledde till att Kinas försprång gentemot Indien när det gäller medellivslängd halverades på tjugo år. 2001 fick patienterna själva stå för ca 60 procent av sjukvårdskostnaderna. Men sedan 2004 har rätten till offentligt finansierad sjukvård gradvis återinförts.
Självkostnaden är nu strax under 40 procent. De flesta kineser har idag någon form av sjukvårdsförsäkring och ökningstakten har varit särskilt snabb sedan 2009, enligt The Economist. Kinesiska sjukhus får merparten av sina intäkter från försäljning av mediciner och diagnostik. Nu sker en förändring med innebörden att motsvarande intäkter istället ska komma från faktiska sjukvårdstjänster. Tanken är att det minska drivkrafterna till överförskrivning av medicin och tester.
”Uppdraget från partiaristokratin till Xi Jinping och de andra i den stående kommittén är entydigt. En reformerad enpartistat – ja, demokrati – aldrig.”
Även på pensionsområdet, en annan hörnsten i ett välfärdssamhälle, har det skett viktiga förändringar. Så sent som 2009 omfattades mindre än 30 procent av vuxna kineser av någon form av statlig pensionslösning. Idag täcks 55 procent av de vuxna av någon form av pensionslösning. Den nya pensionen för landsbygdsbor har gjort att ytterligare 240 miljoner personer har kommit att omfattas.
Liksom på så många andra områden varierar nivån på pensionen kraftigt mellan olika regioner och mellan stad och landsbygd. I vissa landsbygdskommuner är pensionen så låg som 55 yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) per månad.
Det finns flera skäl till att Kina nu lägger mer pengar på sjukvård och pensioner. Allt för stora ekonomiska klyftor hotar kommunistpartiets legitimitet Men det är också en reaktion på folkliga krav, krav som tycks uppstå i de flesta länder som har nått Kinas inkomstnivå. Det finns också tunga ekonomiska skäl för mer välfärd.
Att Kina så länge haft ett obefintligt trygghetssystem har lett till en extremt hög nivå på det privata sparandet. Ett mer pålitligt pensionssystem är trolige en förutsättning för en bättre balans mellan konsumtion och sparande.
Framväxten av ett allmänt pensionssystem kommer därför också att få stora effekter på den kinesiska ekonomins struktur och underlätta omställningen till en mindre exportberoende ekonomi. Under de senaste tre årtiondena har Kinas ekonomi förändrats i grunden. Kina har gått från att vara en agrar planekonomi till en urban, industrialiserad ekonomi, till stor del marknadsbaserad. Den höga tillväxten, runt tio procent per år, har byggt på investeringsdriven tillväxt i kombination med en gradvis integration med den globala ekonomin. Omvärldsförhållandena – hög tillväxt, öppna marknader och fallande transportkostnader – har varit mycket gynnsamma.
Det nya kinesiska ledarskapet vet att Kinas ekonomi är i en övergångsfas. Tillväxten kommer med största sannolikhet att sakta in. De stora produktivitetsvinsterna av att skifta från jordbruk till industri är redan tagna. Befolkningen åldras i snabb takt. Miljö- och naturresurser är redan mycket hårt ansträngda.
Deras ambition är att Kina under de kommande åren ska lyckas bli ett världens rika länder, en vision som formulerats tillsammans med Världsbanken i rapporten China 2030. Hur Kina skulle lyckas bli ett avancerat industri- och tjänstesamhälle utan att bli ett mer öppet och demokratiskt samhälle är en gåta.
Men uppdraget från partiaristokratin till Xi Jinping och de andra i den stående kommittén är entydigt. En reformerad enpartistat – ja, demokrati – aldrig.
Ola Pettersson är chefsekonom på LO.