Assar Lindbeck är en av Sverige mest framstående ekonomer i modern tid. Ändå står titeln på hans memoarer på ofri grund. Påståendet att ”ekonomi är att välja” är en direkt replik på Olof Palmes devis ”politik är att vilja”.
Vilket kanske är en bekräftelse på Göran Greiders tes: ingen kommer undan Olof Palme. I synnerhet inte Assar Lindbeck som länge var god vän med Palme.
Man kan föreställa sig Olof och Assar som ivriga, unga socialdemokrater på femtiotalet med slarvigt knutna slipsar och ostyriga frisyrer: begåvade, kaxiga, socialt engagerade arbetsnarkomaner fulla med idéer om hur saker och ting borde skötas. De var kritiska mot tidens konservativa socialdemokrati. Men inte som traditionella marxister, utan snarare som unga radikala socialingenjörer med en fullmatad verktygslåda där både marknad och stat ingick.
Ändå var de väldigt olika. Palmes bana från den yttersta eliten till socialdemokratin var exotisk, medan Lindbeck är en av en rad begåvade samhällsvetare från arbetar- och lägre medelklass som fostrades av folkrörelserna, bildades på läroverken och glänste intellektuellt i den akademiska världen. När han beskriver sin uppväxt – det strävsamma hemmet, klassorättvisorna i barndomen, lyckan över studierna – hör man en hel generation tala med den självsäkerhet som en framgångsrik klassresa ofta (men inte alltid) kan ge.
Det är säkert djupt upplevt men gestaltningen blir opersonlig. Jag vet inte ens om man kan kalla det för memoarer, intellektuellt testamente vore en bättre beskrivning. Lite förstrött kan Lindbeck grubbla över sina relationer till andra människor, men släpper taget så fort det börjar brännas.
Men i stället har han tänkt mycket, länge och intressant kring nationalekonomi. Han har varit ledande inom såväl internationell forskning som svenskt politiskt beslutsfattande i väl över fyrtio år: chef för Institutet för internationell ekonomi, rådgivare till finansministrar, ivrig debattör och fadern till dagens ekonomiska politik i kraft av den kommission han ledde under nittiotalskrisen. Som få andra har han fört ut sina idéer i det offentliga rummet, initierat debatter och tagit strid. Oavsett vad man tycker i sak är detta en storartad demokratisk-vetenskaplig gärning.
När det gäller innehållet i hans tankevärld finns såvitt jag kan se det tre fundament: en grundläggande keynesiansk uppfattning om vikten av att stabilisera konjunkturcyklerna, en livsförankrad insikt om att staten måste ta ett ansvar för medborgarnas välfärd och en vetenskapligt förvärvad övertygelse om att prissystemet är det bästa sättet att fatta beslut om resursanvändning.
Frågan är förstås hur dessa tre målsättningar ska balanseras. Lindbeck betar av en rad frågor, från jordbrukssubventioner och hyresreglering till skattepolitik och välfärdscheckar. Han är klar, pedagogisk och självreflekterande på ett tilltalande sätt. Som läsare inser man att man både måste tänka efter och läsa på ordentligt om man ska utmana honom. Och ofta är det svårt att värja sig mot hans slutsatser.
Men det finns ett övergripande problem i Ekonomi är att välja: en oförmåga att se att det prissystem som fungerar så bra på marknaden kan vara destruktivt inom de verksamheter som traditionellt har definierats som allmännyttiga och som historiskt har byggt inte på prissättning utan på social tillit, professionell kompetens och fasta regelverk.
Det är en aning ironiskt, eftersom Lindbeck hade en inbyggd varningslampa när det gällde den övertro på politisk styrning som dominerade sjuttiotalet. Han var en bestämd motståndare till löntagarfonderna; det var där hans och Olof Palmes vägar skiljdes åt. Inte för att Palme var entusiastisk för fonderna, utan för att han såg dem som ett underordnat problem i förhållande till hans uppgift att hålla ihop LO och SAP. Lindbeck tog däremot öppen strid därför att han såg fonderna som ett hot mot de grundläggande marknadsekonomiska principer som skapat den svenska välfärdsstaten.
Men i dag är situationen den omvända. Marknadstänkandet har trängt långt in i den offentliga sektorn, inte bara genom vinstdrivande välfärdsföretag utan i form av målstyrning, New Public Management, konstant utvärdering och kvalitetsgranskningar som sällan lyckas mäta de relevanta variablerna. Allt ska kvantifieras och den historiskt uppbyggda kompetens som finns i olika institutioner och verksamheter pulvriseras. Ansvarskänslan hos de professionella grupperna försvagas, tilliten till medarbetarna eroderas och resultatet blir sämre kvalitet – som sedan måste åtgärdas med nya resultatmål och utvärderingar. Det är lite ironiskt att Lindbeck å ena sidan hyllar det centralstyrda läroverk som fostrade honom och andra sidan ivrar för valfrihet och vinstdrivande skolor.
För att analysera denna ”marknadisering” av hela samhället räcker inte nationalekonomi som vetenskap. Här krävs historia, sociologi, statsvetenskap och en rad andra samhälls- och humanvetenskapliga discipliner. Inte som ”hjälpvetenskaper” till ekonomin utan för att skapa en motvikt till en vetenskaplig disciplin som har kommit att förblanda sig själv med den empiriska verklighet man studerar.
Visst handlar ekonomi om att välja. Men det handlar också om att sälja – en människobild.
Henrik Berggren är författare.