För den europeiska Unionens nödvändiga reform saknas två byggstenar: transformativ politik och demokratisk legitimitet. Vad som i Rom 2012 beslutades i den så kallade tillväxtpakten, är mycket långt från en Marshall-plan för Sydeuropa. Det saknas både idéer och friska pengar. Mest har man satt en ny etikett på dåligt utnyttjad strukturhjälp och möblerat om bland de investeringar som den Europiska investeringsbanken ändå skulle ha gjort. Så skapas inget ekologiskt och socialt rättfärdigt Europa.
Ännu tyngre väger att Europas beslutsfattar-elit inte bryr sig om sina egna planers legitimitet. Om den tyska finansministern Wolfgang Schäuble tillsammans med Europas ledarkvartett Draghi, Barroso, Juncker och Van Rompuy driver igenom den plan som de gemensamt utvecklat för en europeisk ekonomi- och näringslivsunion uppifrån och ner, skulle det förmodligen bli EU:s sista kris: det ackumulerade legitimitetsunderskottet skulle bryta unionen mitt itu och nationalist-populisterna kunde likt gamar göra upp om resterna.
”No taxation without representation” lyder den representativa demokratins grundregel – den som betalar skatt vill regera sig själv. Varje steg mot en europeisk närings- och finansregering fordrar samtycke och kontroll av ett europeiskt demos. Demokratisk legitimitet och kontroll är essentiellt för att förverkliga ”mer Europa”.
I juni grep den tyska författningens väktare i Karlsruhe in, eftersom de inte ansåg processen för att ta Europa ur statsskuldskrisen var tillräckligt demokratisk ur tysk synvinkel. Resultatet: Krisens lösning krävde det tyska parlamentets godkännande.
Men vikterna mellan den lagstiftande och exekutiva makten hade redan innan förskjutits på parlamentets bekostnad. Överallt är frågorna påstått alltför komplexa (till exempel i folkhälsopolitiken), för tekniska (energipolitiken), för juridiska (överallt).
Näringslivet ständiga kriser inskränker statens möjligheter att styra och tvingar den bli en permanent krishanterare. Folkförsamlingarnas minskade makt är en bieffekt av politikens privatisering. Parlamenten kallas in som brandkår som ständigt misslyckas med att släcka branden, när en formande, gestaltande stat egentligen är vad som skulle behövas ur ett ordningsperspektiv.
Även europeisering har, i brist på ett riktigt europeiskt parlament, ofta betytt avparlamentarisering och avdemokratisering. Men nationalstatsperspektivet missbedömer den verkliga maktförskjutningen av politisk makt till den överstatliga nivån, på vilken klubbar som G8, G20 eller WTO agerar mycket mer klarsynt än EU. Här skapar demokratisk kontroll och motmakt inflytelserika och mediesmarta icke-statliga organisationer som försvarar lokalt motstånd eller globala allmänna tillgångar och bildar (mot-)experter i de transnationella beslutssystemen.
Den tyska författningsdomstolen kommer alltid att trampa på bromsen i utvecklingen från skatteunion till ett Europas förenade stater och en uppvärdering av EU-parlamentet till ett riktigt parlament. Tyskland skulle på lång sikt behöva en ny författning, och EU skulle äntligen behöva skaffa en. De tyska författningsdomarna kan inte hålla tillbaka den dynamiken eftersom den europeiska dimensionen i författningens demokratiprincip är oöverskådlig.
Den andra sidan av Wolfgang Schäubles och ledarkvartettens långtgående, men inte tillräckligt långtgående förslag, är att de stannar vid en ytterligare uppdelning mellan euromedlemmar och icke-euromedlemmar. Men den som hävdar att ett Kärneuropa vore starkare än EU 27 eller en Euro-medelhavsstorregion, vet inte vad hen talar om. Endast som stormakt kan Europa utjämna USA:s och Kinas politiska tävlingsfördelar.
Här växer åter demokratisk legitimitet och transformativ politik samman: en Euro-medelhavsunion (en analogi kunde vara en Östersjöunion eller en Alpadriatisk union) erbjuder inte bara förutsättningen för en äkta utvecklingspakt, utan också federala perspektiv för den ihållande demokratiseringen av hela regionen.
Det som gått under namnet Regionernas Europa är hittills för smått tänkt och inrättat, som provinsiellt understöd till en stor qvasi-stat som regerar från Bryssel och legitimeras av de nationella huvudstäderna. Regionala övernationella förbund däremot, skulle kunna förnya den goda gamla principen om europeisk federalism: regionala förbund kunde övergå nationalstaten, som ofta agerar blockerare, men är också tillräckligt nära Europas olika folks kulturella egenheter och nätverk.
Översättning: Mikael Feldbaum
Claus Leggewie är professor i statsvetenskap, chef för Kulturwissenschaftliches Institut Essen och medlem av den tyska regeringens expert grupp för globala miljöförändringar.