Den arabiska våren har ännu inte kommit till vare sig Gaza eller Västbanken. Men under ytan bubblar frustrationen och vreden. Men brist på organisering, biståndsberoende och oenighet gjorde att massorna uteblev på det torg som skulle blivit ett mini-Tahrir.
Fållan av järngaller leder uppåt jämte muren i Betlehem. Under tidiga morgontimmar trängs här ett par tusen palestinska arbetare dagligen för att ta sig igenom vägspärren och vidare till sina jobb. En lampa lyser grönt och vändkorset snurrar. Skorna tas av och skickas i en låda genom röntgen. Det fuktiga golvet kyler fötter i strumplästen, byxor hasar ner när skärpet åker samma väg, papper granskas.
På väg till själva id-kontrollen faller blicken på en färgglad affisch som hälsar besökare välkomna till Israel. Budskapet riktas inte till palestinier utan till de internationella turister som besökt Betlehem. Kontrasten mellan affischens soliga stränder och den åtta meter höga muren och flera säkerhetskontroller är stark. Det är den bilden de palestinska ungdomar som tog till gatorna i mars förra året vill montera ned, det vill säga att Israel är en turistort vilken som helst, snarare än ett land som ockuperar de palestinska områdena. Motståndet mot denna så kallade normaliseringsprocess går som en röd tråd genom den palestinska ungdomsrörelsens protester, vare sig de riktar sig direkt mot den israeliska ockupationen eller mot den palestinska myndigheten, PA, som i mångt och mycket anses fungera som en ren administratör av israeliska intressen.
– Baltagiya, baltagiya, skanderas i Ramallah mot PA:s poliser, och syftar på de inhyrda provokatörer och slagskämpar som användes flitigt under Mubaraks tid i Egypten. Protesten i Ramallah i slutet av juni riktades mot den palestinska myndigheten och det inplanerade besöket av den israeliske vice premiärministern Shaul Mofaz. Samma dag ställdes besöket in, bland annat efter den starka kritiken. Dagen efter upprepades samma mönster. Flera personer slogs ner av poliser och fick föras till sjukhus. Även en journalist slogs blodig.
Demonstranterna, som inte var många till antalet, men vars ilska mot PA stöds av betydligt fler, försökte ta sig till presidenthögkvarteret al-Muqata. Det har blivit ett allt vanligare mål för demonstrationer de senaste månaderna.
Det är en ny utveckling.
Första gången som demonstranter protesterade mot PA direkt utanför presidenthögkvarteret var i januari i år. Då protesterade gruppen Palestinians for Dignity efter att den palestinska myndigheten gick med på inledande förhandlingar utan att Israel först gått med på ett bosättningsstopp. Att protesten ägde rum utanför nyrenoverade al-Muqata, en symbol både för myndigheten själv och för den illa sedda Osloprocessen, var något nytt. Nour, medlem i den palestinska ungdomsgruppen Hirak Shababi, var med i demonstrationen. Hon säger att de i och med den direkta protesten mot PA lyckades bryta en ”rädslans barriär” och fortsätter:
– Tjugo år av förhandlingar har inte gett oss något, vi har bara förlorat mer land och samtidigt legitimerar förhandlingarna ockupationen. Vi möts på ett kafé i en stad på Västbanken. Hennes hemstad och riktiga namn kan hon inte uppge av rädsla för repressalier från den palestinska myndigheten. Hon har just avslutat ett Skypemöte med andra aktivister. Under våren har hon deltagit i protester mot bosättningar och för öppnandet av den för palestinier avspärrade gatan Shuhada Street i Hebron, demonstrerat vid vägspärren Qalandiya på internationella kvinnodagen, i den palestinska byn Nabi Saleh mot det israeliska murbygget och vid flera tillfällen mot PA.
Hon har sprayats av tårgas, dränkts av vattenkanoner och den fräna lukten från den israeliska arméns så kallade skunkmaskin. Nour diskuterar och växlar med lätthet mellan frågor som hur nyliberal politik, pådriven av Världsbanken och IMF och premiärminister Salam Fayyad, har skapat en konsumtionskultur i det palestinska samhället, hur hon vägrar leva upp till de krav och förväntningar som ställs på henne som ung kvinna, samt hur den israeliska koloniseringen har intensifierats sedan Osloavtalet i början av 1990-talet. Frågorna är tätt sammanflätade i hennes samhällsanalys men i fokus står den israeliska ockupationen och, med den, den palestinska myndigheten.
”I våras rapporterade den israeliska tidningen Haaretz att intresset bland palestinier för att delta i dialoggrupper mellan palestinier och israeler har sjunkit kraftigt, och Hirak Shababi motarbetar aktivt sådana dialogmöten.”
När vi träffas har det gått nästan exakt ett år sedan Nour och andra unga palestinier, inspirerade av upproren i Tunisien och Egypten, gick ut på gatorna med flera krav, bland annat om slut på den interna splittringen mellan Hamas och Fatah. Planeringen skedde genom grupper som March 15, Gaza Youth Breaks Out och Hirak Shababi och via Skype kommunicerade aktivister i Gaza och Västbanken med varandra. Demonstrationer med ett par tusen deltagare vardera genomfördes i en rad städer på Västbanken samt i Gaza City där protesten var något större. Samtidigt som folk från både Fatah och Hamas försökte ta över protesterna, slog både den palestinska myndigheten och Hamas ner på dem. I Gaza misshandlades aktivister, bland andra flera unga kvinnor, både fysiskt och verbalt, och de tält som hade satts upp brändes ner. Även vid den centrala rondellen al-Manara i Ramallah satte aktivister upp tält – ljusvakor och slagord varvades med initiativ för skräpplockning. Säkerhetsstyrkor satte in tårgas mot demonstranterna, och flera fördes till sjukhus. Massorna uteblev och för de som hade hoppats på att al-Manara skulle bli ett mini-Tahrir blev besvikelsen stor. Nour menar att ett problem var brist på organisering vilket gjorde det lättare för Hamas och Fatah, och icke-statliga organisationer, ngo:s, att överta delar av protesterna, men att skälet till att våren låter vänta på sig också är ”en sovande gata”. Flera hundratusen palestinier får sin lön från den palestinska myndigheten och många har tagit stora banklån för bil- och husinköp. Nour menar att detta har skapat en falsk känsla av trygghet som folk inte vill riskera att förlora. Beroendet av det internationella biståndet lägger också locket på.
Palestinier vet att det är villkorat och pekar ofta på hur biståndet till Gaza drogs in efter valet då Hamas vann 2006. Ett annat problem inför protesterna var att det inte lades tillräckligt med energi på att formulera välgrundade krav. Särskilt kravet på enighet ses i efterhand som ogenomtänkt:
– Enighet handlar inte om att två partiers ledare kindpussar varandra på teve, det är en mycket mer omfattande process, säger Nour och pekar också på den geografiska splittringen mellan palestinier i Israel, i Gaza, Västbanken, östra Jerusalem och diasporan, al-Shatat, som har lett till en fragmentering av hela det palestinska samhället.
– Jag tror att för att få ett slut på ockupationen måste systemet som den palestinska myndigheten utgör brytas, säger hon och hänvisar till det ojämlika samarbete som sker mellan PA och Israel på en rad områden, bland annat den så kallade säkerhetskoordinationen mellan den palestinska myndighetens styrkor och den israeliska armén. Ett resultat av denna koordination är att israeliska soldater när som helst på dygnet, oftast på natten, kan ta sig mitt in i de palestinska städerna och gripa folk i deras hem. De gripna kan ibland vara efterlysta militanta palestinier, men också aktivister som protesterat mot murbygget, eller en konstnärlig chef. Som Nabil al-Raee från Frihetsteatern i Jenin som greps av maskerade soldater klockan tre en juninatt, och som några veckor senare fortfarande hölls i förvar utan att ha fått träffa sin advokat och utan att några konkreta misstankar hade riktats mot honom.
Ett annat resultat av säkerhetssamarbetet är att israeler har kunnat glömma bort ockupationen. Enligt Nathan Thrall från International Crisis Group har samarbetet stärkt Israels grepp om Västbanken snarare än eliminerat det säkerhetsargument som Israel konsekvent använder sig av för att rättfärdiga ockupationen. I en artikel i New York Times skriver Thrall att allt fler palestinier är missnöjda med den palestinska myndighetens och president Mahmoud Abbas politiska strategi, och att det trots frånvaron av massprotester talas allt mer om en tredje intifada. Thrall skriver att frågan är om den blir en folklig resning av civilt motstånd som karaktäriserade den första intifadan, eller väpnad kamp och självmordsdåd som präglade den andra intifadan.
Motståndet mot en normalisering med Israel och tydligare fokus på den nationella kampen är delvis en reaktion på Osloprocessen och de val som gjordes under 1990-talet. Då valde många politiska aktivister att jobba med enskilda rättighetsfrågor utifrån förhoppningen om att Palestina befann sig i ett post-konfliktläge. Motståndet syns också i ett allt svalare förhållande till de många dialoggrupper mellan palestinier och israeler som anordnas med stöd av internationella och lokala icke-statliga organisationer. Palestinier har länge kritiserat dessa för att bidra till normalisering då de oftast intar en förment neutral ställning gentemot ockupationen. I våras rapporterade den israeliska tidningen Haaretz att intresset bland palestinier för att delta i sådana grupper har sjunkit kraftigt, och Hirak Shababi motarbetar aktivt sådana dialogmöten. Inspirationen för arbetet mot normalisering hämtas till stor del ifrån den kampanj för bojkott, avinvestering och sanktioner mot Israel som drogs i gång 2005 på initiativ från det palestinska civilsamhället, och som har rönt framgångar både internationellt och lokalt.
Aghsan Barghouti svarar på sin mobil, men hennes röst dränks av ljudet av slagord från en demonstration för den hungerstrejkande palestinska fången Hana Shalabi. När vi möts någon vecka senare är det på gräsrotsorganisationen Stop the Walls kontor i utkanten av Ramallah där hon jobbar, tidigare som ungdomskoordinatör, nu med mediefrågor. Liksom Nour är hon aktiv i Hirak Shababi och hon menar att fångarnas situation är en av de frågor som kommer att stå i fokus framöver.
”Normaliseringen handlar bara om att ge ockupationen ett finare ansikte inför omvärlden.”
– Det som sker i fängelserna är viktigt, den kommande rörelsen kommer att äga rum från fängelserna, och fångarna måste känna att de har samhällets stöd, säger Aghsan Barghouti. Fångkamp har också varit i blickfånget under våren – Hana Shalabi avslutade sin hungerstrejk i slutet av mars efter 43 dagar utan mat, detta i och med en uppgörelse som innebar att hon släpptes men deporterades till Gaza under tre år. En månad tidigare gick Khader Adnan, som liksom Shalabi kopplas till Islamiska jihad, med på att avsluta sin hungerstrejk efter 66 dagar utan mat. Den 17 april gick uppemot 2 000 palestinska fångar ut i en ny hungerstrejk, den så kallade ”tomma magarnas kamp”, i protest mot Israels utbredda användning av isolering, samt administrativt förvar – fängslande utan rättegång. Och under fotbolls-EM i somras uppmärksammades också den palestinske landslagsspelaren Mahmoud Sarsaks hungerstrejk då franska stjärnan Eric Cantona krävde att han skulle släppas fri. Även då demonstrerade en mindre grupp unga palestinier utanför presidenthögkvarteret i Ramallah.
Efter internationella påtryckningar och tre månader utan mat gick Israel i juni med på att frige honom. Trots fångutväxlingen förra året då en israelisk soldat släpptes ur fångenskap i Gaza i utbyte mot frisläppandet av 1 027 palestinier satt i våras omkring 4 400 palestinier ännu i israeliska fängelser. Enligt israeliska myndigheter är de flesta så kallade säkerhetsfångar, men i palestiniernas ögon är de politiska fångar som deltagit i befrielsekamp.
Det är också en fråga som berör många palestinier på ett personligt plan. Det palestinska departementet för fångfrågor har uppskattat att uppemot 650 000 palestinier har gripits sedan 1967.
– Fångfrågan är något som alla kan sluta upp bakom oavsett om de är Fatah, Hamas eller PFLP, säger Aghsan Barghouti.
Fångarna var också en av de första grupperna som för några år sedan började driva kravet på val till PLO:s högsta beslutande organ ÅNC. Sedan dess har detta krav diskuterats i omgångar. Förra året väcktes frågan på nytt av palestinska studenter i Storbritannien, och fram till oktober i år driver nätverket Civic Registration for Direct Elections to the PNC en registreringskampanj för att försöka ge palestinier utanför Västbanken och Gaza en möjlighet att delta i ett framtida val till rådet. Kravet lyftes också under protesterna förra våren, och när Fatah och Hamas i maj förra året enades om att president- och parlamentsval skulle hållas fanns reform av PLO och val till PNC på agendan. För Aghsan Barghouti handlar val till PNC om att få till stånd en mer representativ organisation än den palestinska myndigheten, en organisation som kan motverka den fragmentering som präglar det palestinska samhället och som inte accepterar en normaliseringsprocess så länge ockupationen fortgår. I Aghsan Barghoutis ögon är normalisering detsamma som ett osynliggörande av ockupationens verklighet:
– Det innebär att ockupationen hanteras som den vore normal, som att Israel inte är en kolonialstat som griper våra familjemedlemmar. Normaliseringen handlar bara om att ge ockupationen ett finare ansikte inför omvärlden.
Hon menar, liksom Nour, att huvuduppgiften är att få att slut på ockupationen, men att det kräver arbete på flera fronter samtidigt, och det inkluderar arbete med interna palestinska frågor. Hon menar att en av Hirak Shababis framgångar är att de helt enkelt har lyckats fortsätta verka politiskt, och att allt fler människor och grupper vänder sig till dem för att få stöd i olika frågor. Samtidigt som de försöker möta det ökande trycket och förväntningarna jobbar de också med att utarbeta en långsiktig strategi.
– Vi behöver tid, för att skapa förtroende och för att ge det palestinska folket hoppet tillbaka.
Bella Frank är frilansjournalist med specialisering på Mellanöstern.