Det organiserade kapitalet fungerar som en kollektiv intelligens med rovdjurets instinkter. De skandinaviska ländernas väl utbyggda offentliga välfärdsordningar är verkligt eftertraktade stycken.

I det vardagliga offentliga samtalet framställs gärna nyliberalismen som en politisk strömning för att minimera statens roll i allmänhet och i den ekonomiska sfären i synnerhet. Som beskrivning av den reellt existerande nyliberalismen – den som slog igenom ordentligt med Reagan och Thatcher och som lämnat djupa spår i vår värld – kunde nästan inget vara mer fel.

Snarare kan man karaktärisera nyliberalismen som aggressivt bruk av staten – för att riva sönder samhälleliga skydd mot kommersiell exploatering, och för att stampa fram pseudomarknader där sådana inte själva har kunnat uppstå.

Offentligt organiserade tjänster som sjukvård, utbildning och äldreomsorg har spelat en avgörande roll för välfärden i de avancerade kapitalistiska länderna. De innebär en civilisatorisk landvinning – ett samhälleligt uttryck för insikten att våra liv hänger samman, att människovärdet, åtminstone vid kroppslig nöd och det sökande livets start, inte ska vara helt avhängig av plånboksstyrka. Det odlar bättre folkhälsa och större social rörlighet – och mindre krassa relationer i samhället i stort.

Den kommersiella logiken är en annan. För att den ska fungera individualiseras och kvantifieras de mänskliga behoven. Den offentliga välfärden har riggats som alternativ till detta.

Med olika former av upphandlingstvång och pengsystem har det nu slagits upp växande hål i detta värn. Det har skapat hybridsystem, där det offentliga bidrar med kundunderlag och riskhantering, medan de privata aktörerna kan plocka profiten. Profit som i praktiken huvudsakligen kan genereras antingen genom press på den service som erbjuds, eller på den personal som erbjuder servicen. Eller bägge.

Trots de intensivt berättade sagorna om att ”konkurrens” skulle leda till ökad effektivitet och kvalitet, har verkligheten givetvis visat sig bli en annan.

I Sverige har vi nu äntligen fått en större debatt om de kommersiella bolagens plats i den skattefinansierade välfärdssektorn. Tonläget från välfärdskapitalets intresseorganisationer och deras politiska representanter – i flera fall socialdemokrater som löst in sitt politiska kapital i riksdaler – är exceptionellt högt. Det varnas för ”kosackval” och ”vanmakt”.

Det organiserade kapitalet fungerar som en kollektiv intelligens med rovdjurets instinkter. När den samtida kapitalismen befinner sig i en långvarig stagnation – finansbubblorna spricker, investeringarna faller, naturen sätter gränser – blir hungern efter profitmöjligheter mer bitande.

Att med statens hjälp sätta tänderna i verksamheter som tidigare fredats, upplevs som en livsnödvändighet. Och då är de skandinaviska ländernas väl utbyggda offentliga välfärdsordningar – understödda av ett legitimt skattesystem och folklig betalningsvilja – verkligt eftertraktade stycken. Beredskapen att slåss politiskt höjs, som av en injektion systemiskt adrenalin.

Frågan om vinstdrivna välfärdstjänster rör centrala delar av vår samhällsorganisering. Det handlar, inte minst, om en dragkamp om statens roll: Direktöverföring av skattepengar till samhällets mest besuttna, eller fredande av en del verksamheter från kommersialismens logik?

För en statsreformistisk rörelse, som socialdemokratin, blir saken desto mer akut. Ska man placera sig utanför, eller rent av på fel sida i en av de strider som karaktäriserar och definierar vår samtid?

Eller ska man göra bokslut över nyliberalismens misslyckande och värna icke-kommersiella organisationsformer som pekar mot en framtid där ”solen strålar mera klar”?

Ali Esbati är ekonom på tankesmedjan Manifest – Senter for samfunnsanalyse.