Varje gång jag hör dessa ord – framsteg, utveckling, tillväxt, medelklassens växande, globalisering – vill jag stänga av min hjärna.

I senaste numret av Clarté skriver aktivisten och författaren Arundhati Roy om privatiseringen av Indiens berg, floder och skogar. Till exempel: år 2005 undertecknade regeringarna i delstaterna Chhattisgarh, Orissa och Jharkhand hundratals kontrakt med olika privatföretag, där de överlät bauxit, järnmalm och andra mineraler. Värdet på det de sålde uppgick till miljardtals dollar, och regeringarna fick mellan 0,5 och 7 procent av det värdet.

För att möta bybornas protester mot den låga ersättningen bildades en milis, finansierad av regeringen och gruvföretagen. I Chhattisgarh brände, våldtog och mördade denna milis sig genom hundratals skogsbyar, satte  50 000 människor i läger och tvingade 350 000 att fly.

Delstatens minister förklarade att de som inte frivilligt kom ut ur skogarna skulle betraktas som ”maoistiska terrorister”, vilket bland annat kom att innebära att plöjning och sådd på indiska åkrar i vissa delar av landet nu betraktas som terrorism. Så småningom har även den centrala regeringen sagt sig vara beredd att sätta in Indiens armé och flygvapen i kampen.

Och sedan skriver Arundhati Roy: ”I Indien kallar vi inte detta för krig. Vi kallar det för att ’skapa ett gott investeringsklimat’.” Hennes artikel är uppbyggd på just det sättet: först beskriver hon en verklighet och sedan översätter hon denna till vårt gängse marknadsspråk.

En verklighet: privatiseringen i Indien har gjort 800 miljoner människor egendomslösa.

En beskrivning: Indiens ekonomi är en av de snabbast växande i världen.

En verklighet: miljoner människors brukade mark överförs till privatföretag.

En beskrivning: i det allmännas intresse skapas nu ekonomiska frizoner för att skapa sysselsättning.

En verklighet: hundratals människor har fängslats för maoistisk terrorism.

En beskrivning: Indien utvecklas och blir en del av framtiden i den globala världen.

Jag är inte språkidealist. Jag tror inte att språket skapar verkligheten. Varken för den indiska bonde som beskjuts när han eller hon protesterar mot för låga markersättningar eller för den polis som beskjuter honom eller henne står språket i förgrunden. I stunden upplever man inte världen genom beskrivningen av den – man lever mitt i den.

Men för oss som befinner oss på avstånd är denna värld inte känd som en levd verklighet, utan som just en språklig eller intellektuell storhet. Vi möter den inte i våra kroppar, utan i våra hjärnor – förmedlad genom massmedia. Och i det avståndet tror jag att språket spelar en avgörande roll. Att lära sig ett språk är att lära sig en värld, säger vardagsspråkfilosofin.

När vi lär oss de gängse massmediala beskrivningarna av till exempel privatiseringarna av Indien – framsteg, utveckling, tillväxt, medelklassens växande, globalisering – lär vi inte oss då samtidigt ett sätt att vara i världen? Ett sätt att vara i världen som, måhända paradoxalt, handlar om att vara i den genom ett skyddande språk? Är inte detta språk, dessa beskrivningar, ett sätt att inte se, inte veta? Orden är samtidigt en tolkning. Och denna tolkning säger: detta är gott och nödvändigt.

Jag känner: varje gång jag hör dessa ord – framsteg, utveckling, tillväxt, medelklassens växande, globalisering – vill jag stänga av min hjärna. Jag vill inte höra orden för jag vill inte se på världen på det sätt som följer av dem.

Massmedia är en förutsättning för det fria ordet. Jo. Men kanske också en förutsättning för att ingenting veta om den fria världen.