Skillnaden mellan att bevaka Expedition Robinson och Rosenbad är liten enligt Expressens Niklas Svensson. Läs ett utdrag ur Arena #6 – 2012.

En av Niklas Svenssons kollegor konstaterar att Politikerbloggen inte kunnat komma bättre i tiden än den gjorde hösten 2006. Vid den här tiden var bloggformatet oerhört starkt. Nya röster fick utrymme, kontaktnät knöts inför öppen ridå.

”I början av 00-talet var politik ohippt som fan”, säger Torbjörn Nilsson, som är politisk reporter på Fokus. ”På nyhetsplats avhandlades nästan bara det som resulterade i rena nyheter eller stora rubriker. Referatet försvann under 90-talet. Sades inget på partiledardebatterna så hände inget i medierna. Politikerbloggen erbjöd nu en helt ny sorts utrymme, ibland på lokaltidningsskvallrig nivå. Niklas Svensson såg till att nämna så många namn som möjligt, och det gjorde ju folk glada”, fortsätter Torbjörn Nilsson.

Politikerbloggen innehöll också många bra nyheter, men det var just blandningen som var det unika. Rikspolitiken hade aldrig bevakats på ett liknande sätt tidigare. Niklas Svensson tog sig an politikerna på ett personligt sätt som låg rätt i tiden, och lyckades fånga upp två starka tendenser inom den moderna politiska journalistiken: personfokuseringen och detaljkunskapen.

Under de senaste tio åren har politikerna fått finna sig i en annan sorts rampljus. Aftonbladets Sven Otto Littorin-avslöjande hade förmodligen inte sett likadant ut på 90-talet. Filippa och Fredrik Reinfeldts skilsmässa behandlades på ett annat sätt än Göran och Annika Perssons (även om paret Reinfeldt förstås bägge är toppolitiker). Men även en tidning som Fokus står för en mer personinriktad journalistik, där politiska processer beskrivs genom deltagarna.

Niklas Svensson älskade Vita huset, Aaron Sorkins tv-serie som började sändas i svensk teve den 30 oktober 2000. I serien skildrades det politiska spelet i kulisserna, och den verkar ha lämnat bestående intryck.

I dag skildras politiska händelser gärna precis som i Sorkins serie. Journalisterna försöker fånga vad som sagts på de interna mötena, vem som lade pannan i djupa veck, vem som fick ett utbrott och vem som hela tiden fyllde på sitt vattenglas. Det finns inte en befordran inom partierna som inte ses som en del av en mycket större berättelse, och analyseras på djupet. De politiska interiörerna har fått en ny roll i media.

Ett typexempel var fjolårets avsättning av Håkan Juholt där Niklas Svensson och hans kollegor skildrade händelserna i realtid, ståendes utanför Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68. Tonläget var nästan lika uppskruvat som om det rört sig om ockupationen av västtyska ambassaden.

Även om Niklas Svensson inte ägnar sig åt new journalism (hans journalistik saknar litterära ambitioner) så är han en viktig del av en utveckling som förmått att gjuta liv i den politiska processen, på gott och ont, och därmed på samma del av planen som high brow-kollegorna på Fokus.

Niklas Svenssons Robinson-erfarenheter märks också allt mer, inte sällan med ett underhållande resultat, som när han, tillsammans med två andra reportrar, lyckades få till rubriken ”Reinfeldt kritisk – till landslagets rumplek” i samband med Fotbolls-EM i somras. Och en artikel som ”Hon lämnar Reinfeldt – för att jobba åt kungen”, om privatsekreteraren Heidi Kumlin, är förstås ett utmärkt exempel på den ökade personfixeringen.

Det finns också en annan sida av utvecklingen, som är minst lika intressant. Parallellt med den ökade personfixeringen, och politikernas nyfunna roll som kändisar bland andra, har twitter och bloggar gett utrymme för en sakpolitisk debatt. En annan kollega till Niklas Svensson tar upp FRA-lagstiftningen som ett exempel:

”Då diskuterades det små ordval i en lagtext. Det hade aldrig hänt i den gamla tidens medier på 90-talet. Möjligtvis skulle det ha dykt upp i en understreckare i Svenska Dagbladet tio år senare.”

Niklas Svenssons blogg gav utrymme även för liknande små utspel om det som tidigare setts som rena petitesser. Kollegan fortsätter:

”I politiken pågår det en ständig utdelning av nyheter, och den som hela tiden får grejer på löpet eller första sidan av tidningen får fler nyheter. Kan en journalist garantera den sortens utrymme blir han eller hon lätt nyhetsledande. Niklas prenumererar numera på den sortens utspel.”

En person på ”den andra sidan” som kommit i Niklas Svenssons väg vill inte kommentera honom eller denna märkliga dualism där han ena stunden är middagspartner, därefter slår om till synes empatibefriad nyhetsjägare för att i nästa stund vara mysig programledare, men hen konstaterar med en vag upphetsning i rösten, att det hela verkligen är mycket intressant. Kombinationen anses konstig och anmärkningsvärd. Den saknar motstycke.

Folk som jobbat med honom beskriver honom som ”en som behövs i kåren för att han inte skonar någon och sätter uppdraget först”, men också att han drar konsekvensneutraliteten så långt att det nästan blir obehagligt. Samtidigt, säger en före detta kollega, är det svårt att inte fascineras av ”accepterandet av allt, som gör att han i alla sammanhang kan gå in lika konsekvensneutral och garva med politikerna för att i nästa ögonblick ställa hårda frågor. Det finns ingen linje, det finns ingen ambition annat än att bara göra det bästa för stunden.”

”Jag bryr mig aldrig om konsekvenserna av nyheterna”, säger Niklas Svensson själv. ”Personens motiv att berätta en sak för mig är alltid underordnade storyn. Jag tar aldrig hänsyn till vilka konsekvenser det kan få för ett parti.”

När Niklas Svensson kopplas in väljer han alltid den bästa storyn.

Eller i alla fall någon sorts story.

Niklas Svensson är väldigt transparent med att han är ute och äter middagar och dricker vin med de han bevakar, och kan utan tvekan twittra om att han sitter hemma i soffan i Hammarby Sjöstad med grannen Fredrick Federley bredvid sig. Hans twittrande lever för övrigt upp till hans efternamn.

En i branschen tycker sig se honom som en reporter som mer än någon annan följer med i tiden, och då inte bara för att han startat blogg i rätt tid, twittrar flitigt och både skriver och gör tv, utan för att hela hans livsstil passar in perfekt i det rådande samhällsklimatet.

”Han är nästan en symbol för den nymoderata människan. Han bor i Sjöstan, gillar att se på Melodifestivalen och verkar trivas i största allmänhet.”

Man skulle kunna lägga till att han skulle kunna göra reklam för arbetslinjen. Aldrig rädd att testa nya vägar och kanaler, ständigt nyfiken och beredd, socialt begåvad och är gärna med och driver utvecklingen framåt.

Klas Ekman