Om politikers rädsla för fritid och det politiska i att försova sig.
Snark. Jag hade blivit det som oroliga mammor brukar kalla för dåligt sällskap. En fara för mina vänner och hela samhället. Var jag kriminell? Nej. Knarkade jag? Nej, jag hade inte gjort någonting. Och det var just det som var problemet.
Efter att ha jobbat oavbrutet i mer än ett decennium unnade jag mig i somras en riktigt lång semester. Hösten kom, barnen började skolan, min sambo återvände till sitt arbete. Eftersom jag inte hade några uppdrag förrän i slutet av september stannade jag hemma. Bryggde mig en kopp kaffe och återvände med tidningen till sängen. Lyssnade på fågelsången genom det öppna fönstret. Minns att jag tänkte att det var länge sedan jag hade det så bra. Jag hade förstås inga pengar. Men tiden, den var min.
En morgon läste jag ett ledarstick i SvD som gick ut på att samhället är uppbyggt av två sorters individer. Högproduktiva (etniska svenskar mitt i livet). Och lågproduktiva (invandrare och dagdrivare som jag). Texten ledde mig vidare till alliansregeringens delbetänkande inför införandet av sänkt krogmoms. ”Individer med hög produktivitet kan välja att härma personer med lägre produktivitet, d.v.s. arbeta mindre och generera samma observerbara inkomst som lågproduktiva, och på så sätt erhålla högre nytta genom lägre skattebelastning och mer fritid.”
Min morgonrock var, som jag uttolkar denna knastertorra kanslisvenska, ett uttryck för en destruktiv livsstil. En livsstil som drabbar inte bara mig utan även mina vänner. Det kan låta oskyldigt när jag ringer för att fråga om vi ska fika eller spela lite tennis. I själva verket är det en inkörsport till det vanebildande gift som kallas fritid. Lösning på detta otyg: En slags straffbeskattning, precis som på cigaretter och alkohol.
”En optimal utformning av skattesystemet kan därigenom vara att motverka härmningsbeteende genom att beskatta varor och tjänster som är komplementära med fritid …”
Det är alltså bättre för samhällsekonomin om jag jobbar extra på McDonald’s i stället för att ha det som vanligtvis brukar kallas ”ett liv”. Ingen som är bekant med fritidens historia är förstås särskilt förvånad. Sedan dag 1 har fritiden varit en kamp mellan borgar- och arbetarklass. Dåtidens moderater röstade konsekvent emot alla förslag på arbetstidsreglering och lagstadgad semester som lades fram av arbetarrörelsen under 1900-talets första hälft. Hur skulle det se ut om folk fick göra vad de ville med sin tid? Superier. Dansbaneelände. Slagsmål och skräpkultur. Kravaller. Även i kungahuset var man bekymrade. När den stora utställningen ”Fritiden” öppnade i Ystad 1936 i samband med semesterreformen hälsade den blivande kungen Gustaf Adolf besökarna välkomna med de ängsliga orden: ”Stå vi verkligen här inför ett problem? Jag tror att så är fallet. Det är nämligen, såsom många säkert ha erfarit, alltid inte så lätt veta hur man bäst skall använda sin fritid, vare sig det är frågan om den dagliga, om veckohelgen eller om semestern.” I Wien satt Sigmund Freud och väntade på civilisationens kollaps när industriarbetarna tilläts stämpla ut och lättja, lek och okontrollerade driftsimpulser släpptes vind för våg.
Slackers har alltid skrämt livet ur det politiska och ekonomiska etablissemanget. Därför försöker de med makt inbilla oss att ett strävsamt liv med en fulltecknad kalender ska göra oss till friare människor. ”För varje människa är förmågan till egen försörjning nyckeln till att känna sig fri”, skrev Stefan Löfven i sin första debattartikel som Socialdemokraternas partiledare. Ett arbete kan innebära många saker. Det kan utgöra en trygghet. Det kan för somliga vara en identitet. En lön innebär att man kan köpa nya jeans eller låna pengar på banken. Men vad arbete, det som i Bibeln beskrivs som Guds straff till mänskligheten, har med frihetsbegreppet att göra begriper jag inte. Är det verkligen frihetskänslan som spirar i bröstet på den timarbetande sjuksköterskan? Är det frihet den arbetssökande upplever när hon försöker behålla kontrollen över sin röst och ansiktsfärg och göra sig anställningsbar under jobbintervjun? Är det verkligen fri den skyhögt belånade it-konsulten är, eller den utförsäkrade som tvingas tillbaka i arbete? De flesta vittnesmål från åtstramningarnas Sverige säger något annat. De handlar om känslor av stress, sårbarhet och vanmakt. Men det vill politikerna inte höra talas om. För en byråkrat finns inget mer provocerande än tanken på att potentiellt produktiva individer ligger hemma i sängen. Där gör de ingen nytta. Där kan de inte tillverka produkter, inte konsumera varor och tjänster. Inte betala skatt. Dessutom riskerar de ju att smitta ner omgivningen med sin inaktivitet.
Historien har lärt oss att ju mer totalitär en regim är, ju hårdare straffas latmaskarna. Att nazistledaren Heinrich Himmler, historiens kanske mest osympatiske byråkrat, beordrade massarresteringar av dagdrivare känns fullkomligt logiskt. Slöfockarna skickades till Buchenwald där de sorterades in i kategorin ”arbetsskygga element” och fick sina fångdräkter prydda av en svart triangel. Men att dagens politiker inte bara har börjat låta som de gamla nazisterna, utan till och med använder deras exakta ord? Det borde få varningsklockarna att ringa. ”Arbete ger frihet”, deklarerade den moderata riksdagskvinnan Margareta Cederfelt i sin blogg i maj 2009 till synes fullständigt omedveten om de historiska associationer begreppet rymmer. Det dröjde naturligtvis inte länge innan posten med den olyckliga rubriken plockades bort. Men Googles cachemaskin förlåter ingen.
Jag hoppas att mitt dåliga inflytande får åtminstone några av er att kasta väckarklockan i väggen i morgon bitti. Gör som Descartes, Proust, John, Yoko eller någon av alla de slöfockar och drönare som förändrat världen. Stanna i sängen. Stirra i taket. Låt tankarna vandra. Äg er tid. Upplev vad frihet egentligen innebär. I puritanismens och arbetslinjens Sverige har försovning blivit en politisk handling.