När Moderaterna upptäckte receptet på den nordiska modellen blev Socialdemokraterna stressade. Men i stället för att svara med politisk konflikt ansökte man om copyright hos patent- och registreringsverket. Läs ett utdrag ur Per Svenssons text från nya numret av Magasinet Arena, nr 1 2013.
[…]
I slutet av januari 2011 tillbringade jag två dagar på Engelsberg. Axel och Margaret Ax:son Johnson-stiftelsen arrangerade ett seminarium på temat ”Images of Sweden”. Bland talarna fanns historikern Lars Trägårdh. Han höll sitt föredrag den första seminariedagen. Det utgick från den tes om den svenska statsindividualismen som Trägårdh och kollegan Henrik Berggren driver i sin gemensamma bok från 2006, Är svensken människa?. Grundtanken är att bilden av svenskarna som kollektivister kuvade av en allsmäktig stat är fel. I stället har den svenska välfärdsstaten möjliggjort en extrem individualism, en frigörelse från förpliktigande grupp- och familjestrukturer. Personlig autonomi, det är den svenska modellen, och dess förutsättning är en opersonlig stat som träder in i de situationer där människor i andra samhällen måste vända sig till klanen.
Dagen därpå höll Per Schlingmann, Moderaternas chefsberättare och spinnöverläkare, ett anförande påtagligt påverkat av berättelsen i Är svensken människa?. Efter talet presenterade sig Trägårdh för Schlingmann, de småpratade några minuter och sedan gick konferensen mot sitt slut. Senare på våren bjöd Per Schlingmann, som då fortfarande var statssekreterare med ansvar för regeringens pr-verksamhet, in Lars Trägårdh till Rosenbad. Där krattades det just för en ny spektakulär utredning, regeringens Framtidskommission. Lars Trägårdh blev en av ledamöterna.
”Det Trägårdh hade som Moderaterna desperat sökte var en historieskrivning där alliansregeringen inte framstod som en anomali i ett i grunden socialdemokratiskt land, utan som en logisk förlängning av ett sedan länge etablerat svenskt samhällskontrakt”, skrev reportern Claes Lönegård när han hösten 2011 i ett långt Fokus-reportage om ”Propagandaministerns plan” berättade denna historia ur det samtida politiska livet. (Fokus, 21/10 2011)
Berggren och Trägårdh gav, kan man säga, Per Schlingmann och Moderaterna koden till ett socialdemokratiskt kassaskåp. Nu var Moderaterna inte bara partiet som korpat åt sig ”arbetslinjen”, en gammal socialdemokratisk klenod. Nu kunde Moderaterna också lägga beslag på välfärdsstaten.
[…]
Det är en smula paradoxalt att det just är Lars Trägårdh som nu hjälpt Moderaterna att komma över sin fobi mot välfärdsstaten. Trägårdh, född i början av 50-talet, växte upp under en period då den svenska modellen var som starkast och mest självsäker, och flyttade som purung, i början av 70-talet, till USA, mycket därför att han vantrivdes med den tidens svenska åsiktskonformism. Han blev kvar i USA i fyrtio år.
Och nu är det till hans och Berggrens historieskrivning de svenska politikerna vänder sig när de söker argument i fejden om vem som står mest extremt i mitten. Är svensken människa? kommer förmodligen att i efterhand framstå som en av det svenska tidiga 2000-talets politiskt mest inflytelserika böcker. Per Schlingmann hade förstås läst den innan han höll sitt tal på Engelsberg.
Också Kristina Persson hade läst Är svensken människa? när hon sommaren 2010 började fundera över hur man skulle kunna utnyttja att Norden skulle lyftas fram särskilt under den kommande vinterns upplaga av World Economic Forum i Davos.
Persson har varit socialdemokratisk riksdagsledamot, landshövding i Jämtland och vice riksbankschef. Hon driver nu tankesmedjan Global Utmaning. Till helt nyligen var hon också ordförande i Föreningen Norden.
Det var inte minst i den egenskapen hon inför Davos-mötet bestämde sig för försöka smida medan den internationella Norden-hajpen ännu var het. Medan andra delar av västvärlden plågades av politisk och ekonomisk instabilitet tycktes de nordiska länderna tuffa på som gamla tiders trygga tåg. Varför? Borde man inte försöka besvara den frågan med hjälp av en skrift? Och vore inte Wallenberg-sfären en lämplig samarbetspartner just i Davos, där Jacob Wallenberg skulle sitta som vice ordförande?
Så kom skriften The Nordic Way till. Lars Trägårdh och Henrik Berggren fick i uppdrag att skriva den ena texten, ”Social trust and radical individualism. The paradox at the heart of Nordic capitalism”. Klas Eklund, SE-bankens ”senior economist”, tillika senior rådgivare åt Global Utmaning, skrev den andra, ”Nordic capitalism. Lessons learned”. Wallenbergbolaget Investor finansierade utgivningen tillsammans med Global Utmaning, Föreningen Norden och Nordiska ministerrådet. Staten och kapitalet, socialdemokrater och wallenbergare. Skriftens tillkomsthistoria är i sig ett vittnesbörd om att den svenska modellen möjligen inte är så överspelad som man skulle kunna tro.
Mötet i Davos hölls sista veckan i januari 2011. The Nordic Way distribuerades till deltagarna. Men redan ett par veckor tidigare hade broschyren delats ut vid ett annat maktmöte, ett massmedialt framgångsrikt politiskt event i London. Den brittiske premiärministern David Cameron hade bjudit in sina nordiska och baltiska kollegor till ett slags hearing, eller teach-in som vi sa på sjuttiotalet, på det chica Whitechapel Gallery i östra London. Den nordiska, egentligen mest svenska, pr-offensiven fick ett inte oävet genomslag i internationella medier. Under rubriken ”Nice up north. Why David Cameron is fascinated by Sweden and it’s neighbours” vittnade den inflytelserika marknadsliberala tidningen The Economist om att den nordiska, särskilt då svenska, välfärdsstaten nu blivit häpnadsväckande cool.
Det var också, bör man nu påminna sig, under just dessa januariveckor som Per Schlingmann lovprisade välfärdsstaten inför ett auditorium av opinionsbildare och journalister på Engelsbergs herrgård. Och det var även under just dessa januariveckor, närmare bestämt den 29 januari 2011, som Inger Segelström för socialdemokratins räkning lämnade in sin begäran om varumärkesskydd för ”nordiska modellen”.
Det är svårt att inte se ett samband. Det är svårt att inte här ana ett svartsjukedrama. Först stal de vår politik, sedan vår retorik, och nu vår historia. Och journalisterna bara jamsar med! Nu får det vara nog!
Indignerad socialdemokratisk hämnd och kanske också, eller kanske troligare, ett lite patetiskt försök att vara lika mediesmart som moderna medie-matadorer av Schlingmann- och Schyman-typ. Vi kan minsann också göra fräcka saker och skapa rubriker. Gudrun Schyman grillar pengar. Vi skaffar oss ett registreringsnummer hos PRV.
När Segelström ett knappt år senare fick sitt registreringsbevis från Patent- och registreringsverket intervjuades hon av den socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken. I artikeln görs en hänvisning till skriften The Nordic Way: ”en liberal förklaringsmodell av det nordiska välfärdsbygget av Henrik Berggren och Lars Trägårdh, som statssekreteraren för kommunikation Per Schlingmann (M) medvetet sprider.”
Men nu har PRV visat i vilket partihörn skåpet ska stå, är Aktuellt i Politikens och Inger Segelströms glada budskap.
– Tittar man på forskning och allt som har skrivits om den nordiska modellen, så har Patent- och registreringsverket gjort bedömningen att det är den socialdemokratiska nordiska modellen vi pratar om, säger Segelström till AiP. Och det måste ju, påpekar hon, kännas ”lite snopet för den moderatledda regeringen”.
Kanske det. Kanske inte. Kanske är det snarare lite pinsamt för ett parti som lanserat sig själv som ”framtidspartiet” att förlägga triumferna till historieboken. Kanske är det rent av värre ändå. Trots PRV-registreringen är det inte ens säkert att Socialdemokraterna kommer att vinna den retoriska striden om den nordiska modellen.
– Om de ägnar sig åt att skydda den nordiska modellen med jurister kan vi i stället ägna oss åt att utveckla en politik som skyddar den, säger Per Schlingmann när jag per telefon ber honom kommentera Socialdemokraternas PRV-aktion.
[…]
När jag frågar Kristina Persson vad hon tycker om att den analys av den nordiska modellen som förs fram i The Nordic Way nu marknadsförs av Moderaterna svarar hon:
– Jag tycker det är bra att de har anammat den synen på hur samhället ska styras. Sedan finns det säkert andra skiljelinjer mellan Moderaterna och socialdemokratin.
Det är ett pragmatiskt svar, i linje med svenska traditioner.
Sanningen är ju att trängseln kring mittstolpen egentligen inte är något nytt fenomen i den svenska politiken. Möjligen bortsett från en ideologiserad period i slutet av 1900-talet (Palme–Bildt-epoken) har den svenska politiken, den svenska samhällsdebatten och det svenska samhällsbygget alltid baserats på samförstånd och praktiskt förnuft: Berg–Möller-doktrinen.
Frihet som en förutsättning för rättvisa eller rättvisa som en förutsättning för frihet; skillnaden är inte av den arten att den driver fram revolutioner och inbördeskrig. Socialdemokraterna misstrodde staten så länge högern ägde den. Högern ogillade staten när den framstod som monopoliserad av socialdemokratin. I dag kan både högern och vänstern öppet erkänna att makt är mums.
Per Svensson
Texten är ett utdrag ur Per Svenssons reportage i nya numret av Magasinet Arena, nr 1 2013, som finns i butik från och med 19 februari. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »
Mer läsning
Utdrag: Schlingmannsamhället
Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?
Recension: Tragikomiskt liberalt felslut
Recension: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna