2013 gör alla i den politiska eliten som Per Schlingmann: hoppar mellan pr och parti. Ingen symboliserar den nya 
makthavarklassen som 
M:s avgående strateg. Läs ett utdrag från Lars Berges reportage.

Om något symboliserar Per Schlingmann är det hur tätt sammanflätade karriärvägarna i pr-branschen och politiken har blivit. Han är i sammanhanget faktiskt inget mer än en helt vanlig svensk makthavare. En före detta elevrådsordförande med bakgrund i ungdomsförbundet som har jobbat som pr-konsult. En person i representativ klädsel, med ett brett kontaktnät som bor på en exklusiv adress i samma område som andra makthavare.

Carl Bildt, Nyamko Sabuni och Anna-Karin Hatt är några av de ministrar i regeringen som delar hans bakgrund. En lång rad statssekreterare på de olika departementen har ett liknande förflutet i pr-branschen.

Bland konsulterna hos de största byråerna hittar man kända namn från de båda maktblocken. Hos JKL finns de gamla politiska motståndarna Göran Persson och Anders Björck. På Kreab hittar man Anette Törnqvist (S) och Niclas Bengtsson (M). På Hallvarsson & Halvarsson finns f.d. samordningsminister Jan Nygren (S) tillsammans med Ulrica Schenström, Reinfeldts gamla statssekreterare. Socialdemokraternas före detta kampanjgeneral Bo Krogvig och Alliansens sparkade kulturminister Cecilia Stegö Chilò var till alldeles nyligen kollegor på Springtime, innan Stegö Chilò valde att satsa helt på sina styrelseuppdrag.

På Springtime arbetade även nytillträdda jämställdhetsministern Maria Arnholm, som under sin tid som vd fakturerade regeringskansliet 19 miljoner kronor. Moderaternas stabschef Carl Johan Swanson gick i höstas till Prime. Thomas Östros (S) är vd för storbankernas intresseorganisation Bankföreningen. Det före detta statsrådet Jöran Hägglund (C) sköter nu kommunikationen åt den statligt ägda energijätten Vattenfall.

Mona Sahlins förre stabschef och kampanjgeneral Stefan Stern finns i dag hos Kreab-grundaren Peje Emilssons Magnora, som förutom sin pr-byrå har stora ekonomiska intressen i välfärdssektorn. Och ja, Stern är en av de socialdemokrater som har förespråkat vinster inom välfärden. Listan över politiker som i dag ägnar sig åt lobbyverksamhet åt näringslivet kan göras betydligt längre. Liksom den över pr-folk som har fått jobb i regeringskansliet eller som sitter på nyckelpositioner i de olika partierna.

När Per Schlingmann lämnar Moderaterna blir han en del av en växande elit kring vilken makten i Stockholm och resten av Sverige i allt högre grad kretsar. Det är förstås svårt att inte undra över vilken sorts ideologi, vilken typ av samförstånd och lojalitet, som växer fram i pr-byråernas slutna konferensrum.

Vad vi har kunnat se är en politik som varit särskilt gynnsam för invånarna i de rikemansgetton där toppolitiker, pr-konsulter och mediechefer gärna väljer att bo. Medan allt fler barnfamiljer vräks från sina hem betalar de mindre i fastighetsskatt. Medan antalet akut fattiga ökar i rasande fart behöver de inte längre betala skatt på sin förmögenhet. Medan skolan får allt mindre resurser får de som har råd skattesubventioner för läxhjälp till sina egna barn. När de fattigaste köar utanför kyrkornas soppkök används skattepengar för att understödja köksrenoveringar i Stockholmsområdet.

Så vad betyder det egentligen när folk med sexsiffriga årslöner, villor på Solsidan och sommarhus på Gotland pratar om att vänster/högerkonflikten – och därmed hela klassbegreppet – spelat ut sin roll? På vilket sätt kan dessa människor sägas representera dig, mig och vår verklighet?

”Det viktiga är att lyssna”, säger Per Schlingmann. Inför valet kommer Moderaterna att utföra mer än 900 000 djupintervjuer för att verkligen få grepp om vad som rör sig i folkdjupet. Han frågar var jag bor. Han noterar adressen, nickar och säger att även mitt höghusområde i förorten kommer att få påhälsning av representanter från regeringspartiet. Sedan fortsätter han sin berättelse om en partiledning på ständig resa mellan skolor, sjukhus och arbetsplatser över hela riket. En lyhörd samling ministrar som befinner sig i ständig kontakt med sitt folk.

Problemet är att det är en bild som inte delas av alla. Statsvetare och forskare ser något annat. De ser hur ett nytt politiskt landskap har vuxit fram. De ser hur folkrörelserna förlorat sin betydelse, så till den milda grad att Moderaterna kände sig tvingade att hyra in personal till sin valstuga på Norrmalmstorg för att servera kaffe till förbipasserande. Bland Stockholms moderater fanns tydligen inte tillräckligt många som var villiga att utföra detta politiska grovjobb.

Kanske är det inte så konstigt. De politiska partierna har i allt högre grad blivit organisationer för professionella makthavare. Politik har blivit ett yrke och en karriärmöjlighet snarare än en fråga om ideologisk övertygelse.

Enligt den brittiske sociologiprofessorn Colin Crouch lever den politiska eliten alltmer innesluten i sin egen värld där den tillskansar sig allt större förmögenheter. Vi har fortfarande våra demokratiska institutioner, våra fria val, mänskliga rättigheter och vår fria offentliga debatt. Men politiken och politikerna har börjat röra sig tillbaka mot krafter som rådde innan massdemokratins födelse. Crouch kallar fenomenet postdemokrati.

Lars Berge

Texten är ett utdrag ur Lars Berges reportage i nya numret av Magasinet Arena, nr 1 2013, som finns i butik från och med 19 februari. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »

Mer läsning

Utdrag: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen

Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?

Recension: Tragikomiskt liberalt felslut

Recension: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna