Socialdemokraternas ja till finanspakten innebär ja till politik som motverkar goda arbetsvillkor och rättvis fördelning.

Och det hände sig vid den tiden att Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt sade sig ovillig att stödja EU:s finanspakt. Detta var en sällsam tilldragelse som gjorde alla häpna och förvirrade, i både det ena och det andra partiet. Att neka till något som föreslagits på EU-skutan var ett ovanligt myteri. I de flesta medborgares medvetande lämnade dock detta lilla uppror – i likhet med andra EU-spörsmål – knappt något spår. Infernot av hyresersättningar och VU-möten blev viktigare. Juholt avgick. S gav klartecken till regeringens ja till finanspakten.

EU:s finanspakt är nu inte någon teknisk historia om kemiska gränsvärden eller gurkors konvexitet. Den rör vid kärnfrågor i framtida europeiskt samhällsliv. Finanspakten slår i praktiken fast att samma ekonomiska politik som gjort massarbetslösheten till så många europeiska länders nygamla adelsmärke, ska bli tvingande norm. Pakten kräver bland annat att alla länder inför en ”skuldbroms” – alltså att bruttostatsskulden max får vara 60 procent av BNP, och att länder med högre tal automatiskt måste vidta åtgärder. Resultatet är att offentliga investeringar försvåras. Och tillsammans med krav om ”budgetbalans” pressar pakten fram nedskärningar i offentliga utgifter, också när detta är realekonomiskt suicidalt, med uppenbart negativa effekter för sysselsättning och tillväxt.

Dessa ändringar måste föras in i medlemsländernas juridiska system, helst grundlagar, för att ytterligare beskära framtida folkvaldas handlingsutrymme. De ska, som Angela Merkel uttryckt det, vara ”bindande och gälla för evigt”. En annan av Europas främsta makthavare – den tidigare Goldman Sachs-chefen Mario Draghi, som nu leder Europeiska centralbanken – har upprymt konstaterat att detta är ”det första steget mot en budgetunion”, alltså att olika länders statsbudgetar ska fjärrstyras från Bryssel, med nattståndet nyliberala dogmer som ledstjärna.

Det särskilt innovativa med pakten är att EU-systemets redan svaga demokratiska beslutsformer kortsluts. Pakten är formellt inget EU-traktat utan en överenskommelse mellan EU-länder, som ger långtgående maktbefogenheter till det icke-folkvalda EU-organet kommissionen.

Denna omfattande konsolidering av EU-byråkratins makt har genomdrivits med den stora ekonomiska krisen som bakgrund. Men den raska processen har inte mycket att göra med ”lösningen” av den konkreta skuldproblematiken i länder som Spanien och Grekland. Beslut om ”nödlån” till dem är separata och mer akuta. Ändringarna koloniserar däremot alla paktländers framtida ekonomiska och politiska utveckling.

Finanspakten är en i raden av successiva, radikala ändringar i EU-systemet. Alla utgör de manifestationer av det symbiotiska förhållande mellan marknadsfundamentalism och överstatlighet som karaktäriserar EU, åtminstone sedan Maastricht-avtalet. Idén om att ”marknadslösningar” alltid är överlägsna utgör utgångspunkt när byråkratin mal och domstolen dömer.

Det har inte minst fackligt organiserade i Europa fått uppleva med domar som Laval-domen, som begränsar rätten till stridsåtgärder för att försvara kollektivavtal mot utländska underbud. Eller alla som bor i länder som drabbats av ”räddningspaket”, med monomana nedskärningskrav på löner och offentlig sysselsättning. Detta är en extrem politik som i de flesta länder har svajande stöd utanför de politiska och ekonomiska eliterna. Men när den lyfts upp på EU-nivå kan besvärande folkliga opinioner, upparbetade fackliga rättigheter och balanserande sociala institutioner lättare hållas undan.

Det som också binder samman stegen i denna ödesmättade utveckling, är att konservativa och socialdemokratiska partier när det har kommit till kritan har förenats om dem. På hemmaplan kan man från Europas socialdemokrater ännu höra vaga utspel om en rättvisare fördelning, goda arbetsvillkor och investeringsledd krispolitik. På EU-nivå skålar man för överenskommelser som motverkar samma politik, eller helt enkelt gör den förbjuden.

Så pågår det stora europeiska dramat, utan någon betydande parlamentarisk opposition. Så skrivs därmed manus för frätande apati och högerpopulistiskt taskspeleri.

Ali Esbati

Nya Magasinet Arena, nr 1 2013, finns i butik. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »

Mer läsning

Utdrag ur Lars Berges reportage: Schlingmannsamhället

Utdrag ur Per Svenssons reportage: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen

Moa Matthis: Det vita vansinnet

Nina Björk: Voilà – en riktning för vår politik

Olle Svenning: Feministerna mot förlorarna

Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?

Lawen Mohtadi reccenserar: Tragikomiskt liberalt felslut

Kajsa Ekis Ekman recenserar: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna