Vad är ”bildning” 2013? Babel-programledaren Jessika Gedin framkallade en debatt om bildning, då hon erkände att hon aldrig läst Selma Lagerlöf. Läs Henrik Berggrens text ur nya Magasinet Arena. 

”Problemet med elitism är att man bara får med de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga.” – Horace Engdahl

”Vad heter romanen av Selma Lagerlöf där prästgården i Solberga figurerar?” frågade Kristian Luuk i På spåret några dagar efter jul. Jessika Gedin gissade helt korrekt Herr Arnes Penningar men nöjde sig inte med detta utan förklarade också att hon ”inför hela svenska folket” ville erkänna att hon aldrig läst Selma Lagerlöf.

Det har väckt ilska.

I en krönika i Barometern beskrev Lars Ragnar Forssberg uttalandet som kokett. ”Jag tror inte att det vore tänkbart att programledaren för Norges ledande litterära tv-program skulle skryta med att inte ha läst en rad av Knut Hamsun, eller att motsvarigheten i England inte öppnat en bok av Jane Austen eller att den tyska kollegan ignorerat Thomas Mann …”, skrev han och fick medhåll på sociala medier.

För egen del är jag kluven. En del av mig – låt oss kalla det mitt kulturkonservativa jag – vill gärna klättra upp på barrikaderna tillsammans med Forssberg och läsa anatema över ett samhälle där Orwells slagord från 1984 har förverkligats: okunskap är makt. För det är ju svårt att skaka av sig känslan att det pågår en omfattande kulturell devalvering: skolan blir sämre, bokläsning minskar, tidningarna blir tunnare och tv-programmen alltmer idiotiska. Ingen verkar längre tro på ekonomisk jämlikhet men på kulturens område härskar jantelagen: ve den elitist som vågar ställa krav på medborgarnas kunskaps- och bildningsnivå.

En politiker som Olof Palme – som kunde använda citat på franska och åberopa Bertholt Brecht och Väinö Linna i sina tal – ter sig omöjlig i dag; ”verklighetens folk” skulle inte acceptera det. Och om medelklassföräldrar förr i världen hetsade sin avkomma till en osund kunskapsinhämtning verkar deras motsvarigheter i dag mest oroliga för att fredagsmyset ska spolieras av tråkiga hemläxor. Så i det perspektivet instämmer jag med Forssberg: den som leder ett svenskt teveprogram om litteratur bör nog ha läst en av våra främsta författare som dessutom har fått Nobelpriset.

Men då börjar kulturradikalen i mig att sparka. Är inte just den här typen av problemställning en del av den allmänna fördumningen: att kunskap och bildning kan reduceras till en fråga om man har läst en viss författare eller inte? Det är en behändig reaktionär ståndpunkt att värma sin frusna själ kring i det senkapitalistiska samhället.

Min kunskap – det som jag själv har läst och känner till – blir måttet på vad en människa bör veta. Lustigt nog förenas ofta högkulturens och popkulturens försvarare i denna ståndpunkt: det viktiga är att ha koll, om det nu är på Stagnelius eller Tarantino. I båda fallen är det grammatiska böjningsmönstret välbekant trist: jag är bildad, du är halvbildad, de är barbarer.

Men bildning handlar, som begreppet antyder, om en process. ”Att bilda sig är att forma sig till något inte på förhand givet” – så sammanfattar utbildningsforskaren Donald Broady den klassiska bildningstanken i den nyutkomna antologin Svenska bildningstraditioner. Och han har sällskap av en rad medförfattare som stark betonar det frivilliga, öppna och medskapande i bildningsbegreppet, från dess rötter i den tyska nyhumanismen till den svenska folkbildningen där arbetare träffades i studiecirklar och fritt valde vad de skulle studera. Bildning är inte detsamma som att behärska ett visst kunskapsstoff, utan betecknar förmågan att förstå och använda sig av det man lärt sig.

Särskilt gillar jag Christer Skoglunds idolporträtt av den antiauktoritäre nykteristen och socialisten Oscar Olsson. Han anses vara den man som uppfann den svenska studiecirkeln. Så här beskrev Olsson hur det gick till:

”Lektioner och undervisning undanträngdes till ett blygsammare utrymme till förmån för de aktiva självbildningsmetoderna, bokläsningen och det naturliga samtalet eller diskussionen … Kunskapstillägnandet blev således i allra högsta grad personlig och aktivt sökande i stället för passivt anammande av andras färdiga uppfattningar om fakta och åsikter.”

Kanske Jan Björklund skulle betrakta socialisten Oscar Olsson som flumskolans upphovsman. För min del skulle jag säga att han är en sann bärare av upplysningsarvet: endast genom fritt kunskapssökande kan människan utvecklas, befrias och till slut förverkliga sig själv. Marx utopi var ju inte en gallerförsedd fabrik styrd av kommunistiska funktionärer utan en pastoral idyll där den fria människan fiskade på förmiddagen och läste böcker på eftermiddagen.

Men – och nu är den kulturkonservative tillbaka – kan människan hantera så mycket frihet? Har inte denna naiva bildningsretorik lett till rena dumheter? Har inte Björklund lite rätt i alla fall?

Jodå. Om man tolkar friheten som att man inte behöver lära sig något utantill, att man anser att internaliserade kunskaper av alla slag är förkastlig korvstoppning – då blir det riktigt dåligt.

Och tyvärr har detta synsätt fått ett starkt genomslag i Sverige. Sedan sextiotalet har det hetat att det räcker med att ”förstå de stora sammanhangen” och att veta hur man söker upp kunskap, om det nu är på bibliotek eller på internet.

Ungefär så här lyder argumentet: kunskapsstoffet är ju så enormt stort att det inte går att sålla ut vad som är relevant. Därför är det viktiga ju att lära ut hur man tar reda på saker snarare än att belasta de stackars elevernas begränsade hjärnkapacitet. Vi vet ju alla vad som händer när datorminnet blir fullt, eller hur? Som en SvD-kolumnist uttryckte det apropå Gedins bekännelse: ”oavsett hur mycket det smärtar är det i dag viktigare att snabbt kunna googla Selma Lagerlöf än att fritt ur minnet recitera Herr Arnes penningar”.

Men för att skapa ny kunskap – snarare än att ha koll – måste vi stoppa in mycket gammal kunskap i huvudet – eller rättare sagt i kroppen. För hjärnan är ingen datamaskin utan en plats där känslor, kroppsliga erfarenheter och fakta blandas på ett helt unikt sätt som inte går att reproducera mekaniskt – något som misslyckandet med att skapa artificiell intelligens tydligt visar. I en aktuell och mycket fin essäbok som heter Kunskapens människa har sociologen Stefan Svallfors formulerat det på följande sätt:

”[Förståelse] är resultatet av tusentals timmars trälande. Det kommer sig av att så många gånger ha befunnit sig i liknande situationer, att ha sett liknande saker gång på gång. Så att kunskapen till slut förankras i hjärnans emotionella och snabba system, som låter oss omedelbart se och förstå saker.”

Det här vet ju alla så länge vi pratar om praktiska färdigheter. Ingen tror att man kan bli fotbollsproffs eller gitarrhjälte utan att träna i tusentals timmar. Läser man Neil Youngs eller Zlatans självbiografier så hamras budskapet in: för att bli framgångsrik måste man nöta på gitarren timvis eller stå nere i halvmörkret på fotbollsplanen och slå straffspark efter straffspark.

Men när vi rör oss över på det intellektuella fältet glöms den insikten snabbt bort. Jag skrev en gång en artikel i DN där jag försvarade korvstoppning genom att påpeka att Bob Dylan som ung hade lärt sig texterna till tusentals amerikanska folksånger utantill – och det var en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för hans genialitet. Jag fick ett antal upprörda brev: hur vågade jag använda Sankt Bob till försvar för den gamla pluggskolan?

Som Svallfors skriver:

”Det som framför allt skiljer virtuosen från den blott kompetente är helt enkelt att de ägnat sig så mycket mer åt det de är bra på. Och det spelar ingen roll om du är hockeyspelare eller schacksnille eller sociolog eller gitarrist. Tiotusen timmar. Sedan kan du förnimma vad som är rätt eller fel, i den intuitiva känslan som inte låter sig fångas i regler.”

Jessika Gedin har inte läst Selma Lagerlöf. Men hon kanske har lagt ner sina tiotusen timmar på att läsa andra bra böcker.

Men är det realistiskt att ställa så höga krav på bildning? Alla kan ju inte bli Bob Dylan. Oscar Olssons studiecirkel liknar ju mer ett akademiskt seminarium; i praktiken blev ABF:s studiecirklar långt mer instrumentella. Och Svallfors skriver ju inte om allmänbildning utan om mycket specialiserade yrkesverksamheter, från rockmusik till sociologisk forsning? Kan vi överföra dessa idéer om fritt men intensivt kunskapssökande till hela samhället?

Nej, skriver idéhistorikern Shamal Kaveh i sitt bidrag till Svenska bildningstraditioner. Med Foucault i bakfickan menar han att det liberala samhället har ett janusansikte när det gäller synen på kunskap: en grupp – eliten – ska bildas för att individerna ska bli ädlare och mer harmoniska, en annan – folket – ska disciplineras som kollektiv att acceptera den rådande ordningen.

Även om jag har problem med jargongen – det sinistra uttrycket ”acceptera den rådande ordningen” kan ju också ges innebörden av att acceptera demokrati, jämlikhet och fredlig konfliktlösning – har han en poäng. Bildning har genom historien varit både ett emanciperande och disciplinerande begrepp. Hela den gamla odemokratiska ordningen vilade just på att stora delar av befolkningen var inkapabla att styra sig själva. Detta skapade en kluvenhet inom arbetarrörelsen i synen på hur man skulle genomdriva demokrati. En del betonade att folket måste bilda sig självt, andra menade att det var den politiska kampen som var avgörande. I praktiken gjorde den svenska arbetarrörelsen båda saker på samma gång, vilket sannolikt är en förklaring till dess långvariga framgångar.

Men det grundläggande problemet kvarstår, menar Kaveh: ”bildningsbegreppets ontologiska kluvenhet”. Så fort vi pratar om bildning så har vi delat upp mänskligheten i två kategorier: de som har en medfödd inre kraft för att förändra sig själva och de andra som inte har det. Och därför måste den andra gruppen på något sätt tvingas att bilda sig, att inordnas i den rådande kunskapsregimen. Vilket innebär att friheten försvinner.

Det är svårt att komma bort från att någon form av maktutövning är inblandad när vi ivrar för bildning.  Förmodligen befäster jag en hegemonisk ordning om jag säger att man bör ha läst Selma Lagerlöf för att betraktas som bildad i Sverige. Men går den att jämföra med den hegemoniska ordning som var verksam för hundra år sedan när Gud och fosterlandet hyllades i den sexåriga folkskolan och demokratin var en galen dröm i några radikalers huvuden? Som så ofta leder de foucaultska perspektiven till att vi silar mygg och sväljer elefanter.

Jag tror att bildning spelar en väldigt marginell roll när det gäller att upprätthålla den rådande sociala ordningen i Sverige. Som Sverker Sörlin och Anders Ekström konstaterar i en nyutkommen bok till humanioras försvar, Alltings mått:

”Den svenska motviljan mot att ge humanistisk kunskap något annat än ornamentala och ceremoniella roller går djupt ned i svensk historia och kultur”.

I jämförelse med Tyskland, Frankrike och Storbritannien har humanistisk bildning en svag ställning inom den svenska eliten. Det är till exempel otänkbart, menar Sörlin och Ekström, att man i Sverige skulle kunna rekrytera humanister till toppbefattningar i näringslivet på samma sätt som i Storbritannien.

Traditionellt har det betraktats som ett uttryck för svensk jämlikhet att en examen i latin inte leder till en topposition i den petrokemiska industrin. Men som Sörlin och Ekström påpekar: är det säkert att det handlar om jämlikhet? Betyder det inte bara att Sverige har ett annat sätt att formera sina eliter på, där Handelshögskolan, KTH och kanske Statvetenskapliga institutionen i Uppsala har ersatt Cambridge och Oxford?

Svenska makthavare inom såväl politik som näringsliv är ganska obildade inom humaniora. Därmed inte sagt att de är kulturföraktande barbarer. Att tala väl om bildning och kunskap är fortfarande ett tecken på anständighet. Men de som verkligen brinner för kulturen är en tämligen marginell och åldrande del av den svenska medelklassen. Dess självförståelse kan ibland, som Bengt Ohlsson långrandigt noterat, vara en aning påfrestande. Men nog förtjänar den att hedras snarare än att hånas. Den hegemoniska makt denna bildade medelklass utövar är liten i förhållande till den som kommer från storföretagens och bankernas styrelserum.

Så vad bör göras? 

I Alltings mått menar Ekström och Sörlin att det grundläggande problemet är svenska humanisters offermentalitet. Även om Sverige har dåliga traditioner finns det inget naturnödvändigt över humanioras utanförskap. I själva verket behövs den humanistiska forskningen om vi ska klara av de gigantiska utmaningar som vi står inför:

Hur ska vi förstå paradoxen att de kunskapsområden som på flera sätt ligger människan själv allra närmast och mer än några andra bearbetar den samlade mänskliga erfarenheten samtidigt är områden som vi är mest ovilliga att åberopa i fråga om avgörande samhällsfrågor. Vad beror det på att människan inte lyssnar på sin egen röst?

Nu finns det ett ganska cyniskt svar på denna fråga: vi vill inte se oss själva i ansiktet eftersom det är vi som är upphoven till problemen. Det är mer tilltalande att hoppas att teknikerna och ekonomerna ska fixa problemen så att vi kan fortsätta ostört med våra liv.

Men det förändrar inte Sörlin och Ekströms grundläggande poäng. Humaniora är mycket mer ”samhällsnyttig” – om man i detta ord lägger något annat än snabba lösningar – än vad humanister själva vill erkänna. Snarare tycks många humanister instinktivt ta avstånd från tanken på att de skulle kunna bidra till samhällsutvecklingen. I stället bejakar de sitt eget utanförskap och blir dystra Ior-figurer i marginalen.

Sörlin och Ekström efterlyser en hårdare diskursiv kamp från humanisternas sida när det gäller att hävde den egna kunskapens betydelse:

”Det är … inte idén om att humanistiska kunskaper skulle vara identiska med en nödvändig ”allmänbildning” som vi försöker väcka till nytt liv. Däremot är det angeläget att begrunda den roll som detta mer generella sätt att motivera utbildning på har spelat i det moderna samhällets framväxt …”

Det är en viktig tanke. Den humanistiska kunskapens stora attraktion är att den erbjuder möjligheter till intellektuell utveckling och individuell reflektion.

Men förvaltas denna möjlighet på dagens svenska universitet och högskolor? Ofta är studiekraven inom humanistiska ämnen absurt låga. Jag kan bli förbluffad ibland när jag möter unga studenter: sociologer som inte vet vem Max Weber är eller socialantropologer som ser ut som frågetecken om man nämner Mauss eller Lévi-Strauss.

Det finns förstås förklaringar, inte minst att dessa ämnen har för små resurser för undervisning. Och kanske klassikerna i ämnet kommer längre fram i kursplanen. Men jag tror också att det handlar om inställning. Medan det av någon anledning är självklart att ställa höga krav på studenter i teknik och medicin har det kommit att betraktas som elitistiskt att ställa krav inom humaniora.

Mitt intryck är att svenska universitet generellt sätt är ganska oinspirerande intellektuella miljöer med ett alltför specialiserat kursprogram och alltför många demoraliserade lärare. Det behövs mer seminarier, mer föreläsningar, mer forskande lärare, mer debatt, mer stimulerande skrivuppgifter, mer innovativa undervisningsformer och fler – prov.

Se, där kom kulturkonservatismen tillbaka igen.

Henrik Berggren

Nya Magasinet Arena, nr 1 2013, finns i butik. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »

Läs också

Utdrag ur Lars Berges reportage: Schlingmannsamhället

Utdrag ur Per Svenssons reportage: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen

Moa Matthis: Det vita vansinnet Nina Björk: Voilà – en riktning för vår politik

Olle Svenning: Feministerna mot förlorarna

Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?

Lawen Mohtadi reccenserar: Tragikomiskt liberalt felslut

Kajsa Ekis Ekman recenserar: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna

Ida Therén: Hanna Widerstedt och jag