Vi får inte förkasta berättelsen om fria och självständiga individer till förmån för berättelsen om de anställningsbara. Läs Nina Björk i nya Magasinet Arena. 

”Människor har eget ansvar för att bli anställningsbara” löd rubriken på en artikel som Stefan Löfven och Magdalena Andersson skrev i våras på DN-debatt.  Artikelförfattarna menade att Socialdemokraterna stundtals varit för dåliga på att betona individens egen ansvar på arbetsmarknaden och talade om skärpta krav på dem som misslyckas med att få en anställning.

Många inom vänstern, sossar eller ej, blev upprörda. Ständigt denna individualisering, ständigt denna ”det är ditt eget fel”-retorik! Trots att arbetslösheten är hög i Sverige och varslen regnar över oss söks lösningarna inte på strukturell utan individuell nivå. Och ja, det är onekligen dumt. Men finns det inte en ännu sorgligare dimension i detta? En dimension som rör själva frågan om människovarat?

Jag tänker på en tavla av Peter Tillberg från 1970-talet som blivit klassisk. Det är en stor målning av en skolklass, där alla barnen sitter snällt i sina bänkar och blickar fram mot en osynlig lärare. Den bär titeln Blir du lönsam, lille vän? Det som är starkt i den där tavlan är krocken mellan det öppna och det stängda. Den föreställer barn – och barn är framtid, är det oskrivna, är drömmarna. Vi vill att allt ska vara möjligt med dem, för dem. Tavlans titel talar också om ett blir, ett blivande, någonting ännu osett, öppet.

Och så – padang – det brutala i ordet lönsam. Målet med den nya lilla människan är redan bestämt i förväg. Hon är redan inskriven i ett system som vet syftet med henne: lönsamheten. De öppna drömmarna om ett liv är redan stängda.

I både Peter Tillbergs tavla och i talet om individers ”anställningsbarhet” är det som om det vackraste i människoexistensen försvinner: att den inte är till för att uppnå något mål som ligger utanför människoexistensen själv. Människan är inte ett medel för att nå ett annat mål – hon är sitt eget mål. Hennes liv, hennes välbefinnande, hennes blomstrande. Vi ska inte använda människan. Ingen ska använda henne till någonting. Bara: vi ska överleva och vi ska leva med varandra.

Om vi till den människa som är i blivande, i vardande, säger att vi vet syftet med din existens och det är att bli lönsam så kortsluter vi det mänskliga. Reducerar vi varat. Och om vi till den vuxna människan säger att det är ditt eget – eller skolans, eller jobbcoachernas, eller för den del hela samhällets ansvar – att göra dig anställningsbar så säger vi samtidigt att du måste bli den som någon annan har bestämt att du ska vara.

”Anställningsbar” – det betyder ju anpassad efter arbetsgivarnas önskningar. Alltså säljbar. Och människan får därmed samma uppgift som vi normalt tilldelar varorna: de ska matcha efterfrågan.

”Anställningsbar” – detta ord i tiden – klingar up-to-date och relevant. Men samtidigt strider ordet mot hela den stolta berättelsen om vilka vi moderna västerlänningar i våra moderna samhällen är: fria, självständiga och unika personligheter. Om vi ska göra oss anställningsbara ska vi ju göra oss såsom någon annan har definierat att de vill att vi ska vara. Det är motsatsen till självständighet och frihet. Det är motsatsen till det som det talas om i skollagen, nämligen att utbildningen ska ”främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling”.

Denna motsägelse, detta hyckleri, bör inte leda till att vi förkastar berättelsen om fria och självständiga individer. Allt vi behöver göra är att ändra tempus på berättelsen. Detta är inte vad vi är. Detta är inte presens. Detta är en berättelse i futurum. Det är en utopi. Och voilà – vi har en riktning för vår politik. I stället för att efterfråga anställningsbara människor ska vi arbeta för vår frihet och självständighet. För vår mänsklighet – en människa som är till för människans skull, inte för systemets.

Nina Björk

Nya Magasinet Arena, nr 1 2013, finns i butik från och med 19 februari. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »

Mer läsning

Utdrag ur Lars Berges reportage: Schlingmannsamhället

Utdrag ur Per Svenssons reportage: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen

Olle Svenning: Feministerna mot förlorarna

Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?

Lawen Mohtadi reccenserar: Tragikomiskt liberalt felslut

Kajsa Ekis Ekman recenserar: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna