Valfrihetsdebatten. Björn Elmbrant recenserar ”Private Choice in the Public Sector. The New Swedish Welfare Model” av Karin Svanborg-Sjövall.

2011 kom Karin Svanborg-Sjövalls ”Kentucky Fried Children”, ännu en i raden av böcker där Timbro smeker sig själv för att man åstadkommit vad man brukar kalla valfrihetsrevolutionen.

Men tajmingen blev fel, för en månad innan hade SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) publicerat sin omtalade rapport ”Konkurrensens konsekvenser”. I den förklarade ett antal forskare att de inte kunnat upptäcka några effektivitetsvinster eller högre kvalitet med valfrihet och konkurrensutsättning.

Reaktionen blev häftig.  Nästan som om vi befann oss i Putins Ryssland, förbjöd SNS:s vd Anders Vredin sin forskningschef Laura Hartman att yttra sig. Hon och ett antal andra forskare lämnade SNS i protest över ledningens krav på åsiktskonformism.

I detta läge kändes Svanborg-Sjövalls bok om hur Sverige befriats ur det socialdemokratiska tankeslaveriet och skänkts valfrihet som lätt surrealistisk.

Men Timbro ger inte tappt så lätt. I dag ger man ut boken i en förkortad engelsk upplaga, ”Private Choice in the Public Sector. The New Swedish Welfare Model”.

Av minst två skäl är detta en överloppsgärning. Förväntningarna om att  marknadsanpassad vård, skola och omsorg skulle kunna bli en exportvara har haft svårt att infrias.

Det har inte hjälpt att till exempel Storbritannien pepprats av artiklar och lobbyingbesök från Timbro och svenska skolbolag. Det brittiska högerpartiets försök med friskolor blev ändå inte som det svenska. Intensiva lärarprotester stoppade vinstutdelningar. Något att tänka på för de svenska Socialdemokrater som ryggar inför kraven på vinstförbud.

Men vad som också gör Svanborg-Sjövalls bok till en överloppsgärning är att marknaden för gulliga success stories av hennes slag minskat drastiskt de senaste åren, i takt med att valfrihetens verkliga ansikte blivit synligt.

Under det gångna jullovet gick Karlstads Idrottsgymnasium i konkurs. När eleverna kom tillbaka efter lovet hade de ingen skola längre, ingen studentexamen till våren.

Valfriheten blev ingen frihet för eleverna, men frihet för ägaren Jan Walther att smart disponera sina tillgångar.  Han hade placerat skolorna i sin lilla skolkoncern i olika bolag. Därmed kunde han trots miljonvinster i andra skolor slippa ta ansvar för att rädda skolan i Karlstad.

Man kan säga att för Jan Walther har hans elever blivit som en handelsvara. Men det är just den sortens socialdemokratiska kritik på 70-talet som Svanborg-Sjövalls bok raljerar över.

Olof Palmes beskrivning av privata daghem som ”Kentucky Fried Children” kändes som överord i början.  Men om Pysslingen var något av ett mönsterföretag som inte förtjänade sådana omdömen, har det på senare år dykt upp skojare i branschen som bättre passar in på hans beskrivning av att barnen blivit en handelsvara.

Palme skulle, om han varit i livet, blivit ännu mer upprörd om han sett  konkurrensens konsekvenser.

Den sammanhållna skola som han och Folkpartisten Gunnar Helén 1962 kunde enas om, skapade en ordning där barn från både välbärgade och utsatta familjer kunde mötas och berika varandra. Friskolesystemet har slagit sönder denna  modell, menade nyligen Bo Malmberg, professor i kulturgeografi i Studio Ett i P1.

Hans forskning visar att barn från olika socialgrupper fick likvärdiga betyg fram till 2000, men efter det ökar skillnaderna. Privilegierade föräldrar väljer nu bort skolor med utländska barn, något som fattigare familjer sällan kan göra. Därför sjunker också de samlade skolresultaten.

Det är detta som den förre utbildningsministern Carl Tham i en artikel på Dagens Arena kallat ”den största sociala katastrofen i svensk efterkrigshistoria”.

Typiskt för Svanborg-Sjövall är att hon avfärdar den sammanhållna skolan med ”det sorteringsamhälle som var”. Större är inte viljan att problematisera.

En vanlig tanke i Timbros egen självförhärligande historieskrivning har varit att idéerna om liberalisering på allvar slog igenom via motståndet mot löntagarfonderna. Det går inte att bestrida att fonderna spelat en stor roll. Men jag slås i Svanborg-Sjövalls bok av att ett starkare motiv för näringslivet att ösa in miljarder i opinionsbildning var att de borgerliga partierna år efter år var alltför ”sossiga”. De borgerliga partierna måste därför mödosamt steg för steg erövras inifrån via ungdomsförbund och andra påläggskalvar.

När idéerna slutligen bröt igenom var det knappast att vi plötsligt började älska valfriheten, utan för att arbetsgivare i offentlig sektor sällan höll måttet.

Det fanns också under de socialdemokratiska maktåren här och där en konformism och rädsla för att avvika, såsom Svanborg-Sjövall är inne på. Men hon glömmer att det i dag ersatts av en ny konformism, som ibland kan likna en kapitalistisk kommandoekonomi.

Efter Maciej Zarembas artikelserie i DN om New Public Managements teser om lean production inom sjukvården, vittnar ett antal läkare med namn om att de betraktas som illojala om de säger emot.

Medan de anställda i offentlig verksamhet styrs stenhårt, finns inte alls samma hårda krav på profitörena. Det är skrämmande att se hur naiva skattebetalarnas företrädare är vid olika upphandlingar.

Stockholm ger till exempel kontraktet om busstransporter till det bolag som lagt sig 20–30 procent under andra anbud.

Det multinationella bussbolaget Arriva försäkrar att kvaliteten ska bli bättre och turerna flera, men trafiken kollapsar redan första dagen därför att man lagt fast ett totalt orealistiskt körschema.

Vilken valfrihet har den läkarsekreterare från Täby som inte kommer till jobbet på Danderyds sjukhus, när bussen inte dyker upp? Och vilken yttrandefrihet har de fackliga företrädare på Arriva vars kontakter med medier kartlagts av arbetsgivarna?

Det är ett stort systemskifte som smugits på oss. Det är helt enkelt inte sant när Svanborg-Sjövall i den engelska upplagan av boken skriver att  marknadsprofeternas valfrihet är en ”typisk svensk kompromiss”, en ”medelväg” mellan stat och kapital.

Välfärdsforskarna brukar tala om välfärden som en motvikt för att den enskilde ska kunna klara sig på marknaden. Men om denna välfärd nu blivit en del av marknaden själv, hur ska individen då kunna skyddas?

Vad som hänt är att pendeln har slagit över kraftigt åt höger och vi lever i ett av världens mest marknadsliberala samhällen. Med Karl Polanyis ord var det som skedde under de första årtiondena efter kriget att marknaden ”bäddades in” i staten.  Nu har staten åter ”bäddats in” i kapitalet.

Frågan är om Socialdemokraterna inser hur inbäddade man är och att man själv bidragit till att hamna där.  Interna mätningar som partiet gjort visar att många uppfattar Socialdemokraterna som ”ett förlegat parti som fokuserar på återställare”. Detta trots att (S) genomfört få eller inga ”återställare” när man kommit tillbaka till makten, utan ibland liberaliserat regelverket ännu en bit.

Men skulle socialdemokratin ändå efter valet 2014 vilja lätta en smula på marknadsdogmatismen står man inför gigantiska uppgifter, där frågan om vinster i välfärden bara är en. I vilken ända ska man börja?

Riksbankspolitiken som ger 40 000 extra arbetslösa? De kroniskt sjuka som trakasseras av Försäkringskassan? Lotteriet i pensionssystemet? Skolorna där invandrarbarn missgynnas? A-kassan som bara ger bråkdelen av vad den arbetslöse förlorar? Upphandlingsregler som gynnar svindlare?

Men det mesta faller väl på att partiet måste vara ”regeringsdugligt”. Jonas Hinnfors, statsvetare i Stockholm, har sin uppfattning klar:

”I dag är socialdemokraterna ett socialliberalt parti med en ganska skeptisk inställning till liberalismen”.

Men bara skeptisk. Detta trots att den svenska modellen av höga skatter och omfattande välfärd byggt på människornas förtroende för institutionerna. Men om det nu visar sig att vårdbolag debiterar för hemtjänst till pensionärer som avlidit eller bussbolag vill ha betalt för turer som aldrig körts eller privata bolag ställer skolbarn på bar backe inför studenten, är Socialdemokraterna helt enkelt tvungna att rädda modellen genom bli tuffare mot dem som driver valfrihetsgeschäftet.

Det blir absurt när man ibland tycks rädd för att uppfattas som alltför gnällig, samtidigt som borgerliga röster säger sig vilja dämpa de värsta avarterna. Det visar att valfrihetsmotorn börjat hacka, att också borgerliga väljare upptäckt detta, och att partierna måste gardera sig en smula inför det kommande valet.

Två ledande moderater förklarar på DN Debatt att LOV, lagen om valfrihet, inte ska påtvingas kommunerna utan ska vara frivillig. Anders Borg vill göra det svårare för bolagen att smita med pengarna till skatteparadis. Och Folkpartisterna talar om att styra friskolorna hårdare.

Svanborg-Sjövall skriver att visst kan man tänka sig mer kontroller av friskolorna, men hon hackar samtidigt på de Folkpartister som krävt det. Hon kallar inte Jan Björklund och Lotta Edholm uttryckligen för förrädare, men hon har det på tungan när hon skriver:

”Ger man kritikerna rätt i att valfriheten har gått för långt undergräver man den mödosamma, historiska framgång som reformerna har inneburit för att förborgerliga det svenska folkhemmet. Man sågar successivt av ett av de bärande benen under alliansens gemensamma plattform”.

Det sista är faktiskt intressant. Jag tror Svanborg-Sjövall har rätt när hon skriver att de borgerliga partier som förr bekämpat både Socialdemokraterna och varandra, tack vare valfrihetsreformerna på 90-talet fått ett sammanhållande kitt.

I den stund moderater flaggar för att LOV inte är så viktig och Folkpartister vill ha hårdare regler för friskolor dumpar man de andra – Kristdemokraterna som satsat 150 procent på valfriheten och Annie Lööf som blir allt mer ensam, övergiven av regeringskollegorna och delar av det egna partiet.

Svanborg-Sjövalls kompromisslöshet avslöjar att det sammanhållande borgerliga kittet är tunt och att det stora valfrihetsbygget kan vara svajigare än vi hittills trott.

Björn Elmbrant