Därför kan klasskampen aldrig handla om erkännande. Läs Nina Björk om varför målet med klasskampen måste skilja sig från målet för övriga kamper. Från nya numret av Magasinet Arena.

I ett tidigare nummer av Magasinet Arena efterlyste Katharina Tollin en feminism som positionerar sig i dagens politiska sakfrågor. Hon tog frågan om vinster i välfärden som exempel och efterlyste specifikt feministiska argument mot dessa. Jag funderar på vilka de kan vara. Att vinstuttag är stöld av gemensamma skattemedel kan väl inte sägas vara ett specifikt feministiskt argument? Eller att vissa sektorer inom ett samhälle bör vara undantagna en kapitalistisk lönsamhetslogik?

Det enda argument jag kan se är det som Jonas Sjöstedt förde fram i en artikel i Svenska Dagbladet: det är främst män som äger vinstdrivande företag inom välfärden och det är främst kvinnor som arbetar inom densamma – när vinst ska skapas är personal en utgift man snabbt sparar in på, vilket ju då drabbar de som arbetar inom sektorn.

Jag vet inte hur Malin Rönnblom och Sara Edenheim skulle ställa sig till ett sådant argument – de avslutade sin artikel i senaste numret av Arena med att hävda vikten av ”en feministisk politik som svarar mot vad vi vill, inte vad vi är”. Hur förhåller sig en sådan viljebaserad, till skillnad från en identitetsbaserad, feminism till politiska argument som bygger på vad kvinnor som grupp rent faktiskt gör?

Det Rönnblom och Edenheim främst ville diskutera i sin artikel var dock hur orättvisor – mellan kön, sexualiteter, etniciteter och klasser – måste individualiseras för att kunna erkännas av det liberala projektet. Ett sådant individbaserat rättighetsparadigm, menade de, hindrar en politisering av kollektiva orättvisor, vilket jag tror att de har helt rätt i.

Men samtidigt visar just det individbaserade rättighetsparadigmet att orättvisan mellan klasser skiljer sig från de övriga orättvisor som Rönnblom och Edenheim nämner. Klassorättvisan kan nämligen just inte individualiseras och samtidigt ses som en orättvisa inom det liberala projektet.

I den marxistiska traditionen definieras klass som en position inom produktionsförhållandena. En individuell representant för arbetarklassen kan inte komma till den liberala lagen och säga ”titta, jag är utsatt för orättvisa för jag äger inte produktionsmedlen och är därför utlämnad till att acceptera den ägande klassens villkor”.

Jaha, skulle lagen säga, so what? Detta förhållande ses ju över huvud taget inte som en orättvisa inom det liberala projektet, utan som ett grundläggande villkor för det kapitalistiska samhället, som i sin tur ses som ett villkor för frihet.

Faktum är att det först är när klass inte definieras som en position i produktionsförhållandena utan som en gruppidentitet som det liberala systemet – åtminstone stundtals – kan se klasskonsekvenser som orättvisor. Till exempel har liberaler – eller har de i alla fall tidigare haft – en vilja att se den obligatoriska grundskolan som ett slags kompensationsverksamhet för olika klassmässiga arv vad gäller vana vid och inställning till utbildning.

Därför ställer jag mig frågande när Rönnblom och Edenheim talar om en ”nymarxistisk intersektionalitet” som ser klass som en ”identitetsmarkör”. Det nya med den marxistiska blicken måste i så fall vara att man överger den marxistiska definitionen på klass.

Spelar det någon roll om vi definierar klass i marxistiska termer eller ser det mer sociologiskt, som en identitet? Ja, för om vi ser klass som en position ser vi också att målet för klasskampen skiljer sig från målet för övriga kamper.

För en marxistisk socialist sammanfaller definitionen av klass och orättvisa; de är varandras villkor. Däremot vore det svårt att hävda att det är fråga om en orättvisa i sig att födas med ett visst könsorgan, eller med en viss sexualitet eller i ett visst land.

Orättvisor till följd av sådana förhållanden uppstår i ett bestämt samhälle, men inte nödvändigtvis i ett annat. Målet för en kamp mot de orättvisorna kan inte vara att utplåna könsorgan eller sexualiteter eller geografiska områden. Målet för klasskampen, däremot, är det klasslösa samhället, det vill säga att utplåna klasser genom en annan form av ägande. Därför kan klassfrågan aldrig bli fråga om ett erkännande.

Nina Björk

Publicerad i nya numret Magasinet Arena, nr 2 2013, som finns i butik från och med 23 april. Prenumerera [få 6 nr] för bara 395 kr här »

Läs också: 

Göran Greiders framåtblickande idéer för ett nytt klassmedvetande

Fler #Greidéer På detta hänger all förändring

Jesper Bengtssons rapport Reclaim the 80′s

Björn Elmbrants rapport Förlust i välfärden

Dessutom: Nu får du Arena i surfplattan!