Sedan kyrkan skildes från staten för fjorton år sedan har kyrkan blivit mer aktivistisk. Och aktivismen har en ny inriktning: den siktar på den politiska makten och mot regeringen. Hur kommer den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén hantera kyrkans nya politiska udd?
Ärkebiskopen har inte en så omfattande formell makt, men den symboliska tyngden är desto större. Det är ärkebiskopens roll att synas i samhällsdebatten och att verka som en enande kraft. Kanske är det inte så konstigt att Antje Jackelén vill tona ner de motsättningar som finns inom kyrkan just nu. I juni tillträder hon som ärkebiskop.
Vi ses på stiftskansliet i Lund. Antje Jackelén sitter rak i ryggen, klädd i biskoparnas karakteristiska djuplila blus, en prydligt klippt page och stålbågade glasögon. Fortfarande biskop i Lund, men från och med juni ärkebiskop för Svenska kyrkan. Primus inter pares – den främsta bland jämlikar.
– Svenska Kyrkan är en bred kyrka och vi vill gärna ha låga trösklar och högt till tak utan att för den skull vara vad som helst. Det är förkunnelsen av evangeliet, alltså berättelsen om Jesus, som är själva identiteten i en kyrka.
Jesus i centrum, tydligt så. Men alla har inte uppfattat den tydligheten. Antje Jackelén har anklagats för att sväva på målet när det gäller frågan om huruvida Jesus är den enda vägen till Gud.
För det pågår strider inom Svenska kyrkan. En av skiljelinjerna går mellan bokstavstroende och de som menar att Bibeln måste tolkas. Vissa skulle hävda att striden är starkt överdriven – att det är extremer på kanterna som hörs och syns mest.
– Jag tror att det finns en liten risk med polariseringen, och det är att marginalerna, det extrema, får mer uppmärksamhet. Att marginalerna marginaliserar mitten som kanske är hur bred som helst, menar Antje Jackelén själv.
Oavsett, debatten fick nytt bränsle i samband med biskopsvalet. Och Antje Jackelén hamnade i skottgluggen. Hon kritiserades för att vara för liberal i synen på centrala frågor i den kristna tron. Det kom till och med anklagelser om att hon inte skulle vara kristen.
Bland annat fick hon kritik för att inte ha varit tydlig om jungfrufödelsen. Horder av näthatare vällde fram och Tidningen Dagens ledarskribent Elisabeth Strandberg pratade om att valet av Antje Jackelén skulle kunna bidra till en kyrkans splittring.
– McDonald’s skulle teoretiskt sett kunna bestämma sig för att hamburgare inte är så kul, vi gör wraps för hela slanten, och litar på att varumärket är starkt, men kyrkan kan inte ändra sig. Kyrkans uppdrag är givet från Jesus Kristus. Man måste inse att det är fullt möjligt att vissa röstar med fötterna och bildar ett nytt samfund, sa hon till SvD (16/10-13).
Till sist haglade orden så hårt att det föranledde en rad aktiva personer inom svenska kyrkan att i ett inlägg på Aftonbladets debattsida (1/12-13) uttala sitt stöd för den nyvalda ärkebiskopen.
Själv fick Antje Jackelén gå ut på DN debatt (1/12-13) och förtydliga vad hon egentligen menar med sitt valspråk ”Gud är större”.
– Det har varit ett obehagligt tonläge, där man plockat ut enskilda meningar ur saker som hon har sagt och gjort stora saker utav det utan att lyssna in sammanhanget, säger Åke Bonnier, biskop i Skara stift.
Men Antje Jackelén vill inte överdriva uppståndelsen.
– Jag vet inte om jag tycker att det finns stridsfrågor i den bemärkelsen att vi nästan är fiender med varandra. Men det pågår ju alltid i en levande rörelse lite dragkamp mellan olika sidor och olika tankar – mellan tradition och förnyelse.
Solgul färg på väggarna i receptionen. Bakom disken står ett artificiellt träd i en kruka, enkelt utsmyckat. Svenska kyrkan verkar ha bestämt sig för att inreda sina kanslier på ungefär samma sätt. En slags anonym värdighet, ständigt ackompanjerad av färgen gul.
– Jag har haft förmånen att växa upp i en familj där bön och tro bara fanns i vardagslivet. Det var liksom inget konstigt, vi bad bordsbön och aftonbön och gick i kyrkan ibland och jag gick i söndagsskolan, men det var aldrig förknippat med tvång. I Sverige måste man säga det – nej, det var inte tvång, utan det fanns bara naturligt där så jag har vuxit in i det, säger Antje Jackelén och skrattar.
Extrema på marginalen eller ej, det är inte helt enkelt att vara bokstavstroende inom Svenska kyrkan i dag. Antje Jackelén är inte den enda inom det ledande skiktet i Svenska kyrkan att förespråka en mer tolkningsinriktad linje. Under utfrågningen inför ärkebiskopsvalet var svaren från ärkebiskopskandidaterna tydliga: Bibeln måste tolkas. Detta var något som fick teologen Eva Hamberg att lämna sitt uppdrag i kyrkans läronämnd och gå ur kyrkan i protest mot den ökade sekulariseringen.
Schismerna i samband med ärkebiskopsvalet verkar även ha fått ateister att vädra morgonluft och, paradoxalt nog, göra gemensam sak med den mera bokstavstrogna grenen. Knappt en vecka efter att Antje Jackelén valts till ärkebiskop anklagade skribenten Lena Andersson i DN (19/10-13) Antje Jackelén för att företräda en form av dunbolsterteologi. Under rubriken ”Med Gud in i tankelättjan” beskylldes det ledande skiktet inom Svenska kyrkan för att förespråka ”ett viktlöst och konturlöst tankegods”. Skribenten Ann Heberlein svarade i kulturdelen i samma tidning (25/10-13), och det blev en debatt kring tolkning och bokstavstro, tvärsäkra tankar eller otydlighet.
Senast kyrkan hade en debatt om stora teologiska spörsmål var i och med den så kallade Jesusdebatten som rasade på SvD Brännpunkt under 2003. Den gången startade det med att dåvarande ärkebiskop KG Hammar ifrågasatte – just det – jungfrufödseln. På en länkkyrkogård på Svd.se hittar man en sammanställning av inte mindre än 45 inlägg. Publika personer såsom Jonas Gardell, Vilgot Sjömanoch PO Enquist deltog.
En skillnad finns dock – denna gång utspelade sig debatten i ett skarpt läge.
– Denna konflikt var i samband med valet, det var liksom mer som stod på spel. På så sätt blir det ett högre konfliktläge. En del av diskussionen i dag har ju även spillt över i sociala medier som inte fanns då, säger Marta Axner, forskare i religionssociologi, präst och ledamot för Socialdemokraterna iKyrkostyrelsen.
Det var knappast någon vit rök som steg från kyrkokansliet i Uppsala den 15 oktober förra året. Två valomgångar var det tänkt, men redan i den första valomgången fick Antje Jackelén mer än 50 procent av rösterna och därmed hade Svenska kyrkan fått sin första kvinnliga ärkebiskop. På så sätt hann kyrkan före staten med att tillsätta en kvinna i toppen.
– Jag skulle vilja säga att vi är mer progressiva, mer drivande och framåt, men jag tror att det är en tillfällighet. Men oavsett så känns det bra att vi ligger i framkant, säger prästen Kent Wisti.
Kyrkan är annars inte känd för att alltid ligga i framkant. Snarare kan den i många frågor ses som trotsig och stockkonservativ. Att ens godkänna kvinnliga präster var en lång process.
Under palmsöndagen 1960, efter nästan 40 års kamp, prästvigde Svenska kyrkan för första gången kvinnliga präster. Men för att blidka konservativa krafter infördes en så kallad samvetsklausul: Om det stred mot någons tro att jobba tillsammans med en kvinna så slapp han. Fram till 1982 fanns den kvar.
Men frågan om kvinnopräster var inte till ända där. Så sent som 2003 meddelade en rad kvinnoprästmotståndare att de skulle bryta sig ur Svenska kyrkan. Detta efter att kyrkan inte längre gick med på att prästviga aktiva kvinnoprästmotståndare. Missionsprovinsen bildades. De väljer själva att se sig som ett fristående stift inom Svenska kyrkan, men kyrkan vill inte kännas vid dem.
Till en början gjordes försök att samtala med utbrytarfalangen. Dåvarande ärkebiskop KG Hammar inbjöd till samtal, men det lyckades inte. Och närMissionsprovinsen senare började utnämna biskopar var splittringen ett faktum. Den som vigs som biskop inom Missionsprovinsen måste lämna sitt ämbete inom Svenska kyrkan, klargjorde KG Hammar.
Lyckades gjorde däremot nuvarande ärkebiskop Anders Wejryd då han trots skepsis på förhand övertygade kyrkomötet om att kyrkan ska viga homosexuella. Och där finns en skillnad mellan KG Hammar och Anders Wejryd, menar Marta Axner.
– Anders Wejryd är mindre kontroversiell som person och som teolog. Sen är det väl klart att alla inte är överens med honom heller, men så är han också en ganska skicklig diplomat, bland annat i hur han hanterade äktenskapsfrågan, säger hon och fortsätter:
– När den frågan började debatteras satt jag i kyrkomötet och jag trodde faktiskt inte att vi skulle lyckas få en sådan stor majoritet för könsneutrala äktenskap och att det gick tror jag delvis har att göra med hur det hanterades i kyrkomötet där Anders, utan att gå i bräschen för en linje, ändå fick igenom beslutet.
Men striden är inte över än, fortfarande finns en rad präster som inte vill viga samkönade par. Sedan 2009 är varje församling skyldig att se till att det finns en präst som kan genomföra samkönade vigslar. Säger en präst inom församlingen nej, är det församlingens ansvar att låna in en präst som kan förrätta vigseln ändå. Och så verkar få ske, så sent som i juli i år rapporterar till exempel P4 Sjuhärad(22/7-13) att i kommunen Mark i Västergötland finns det ingen präst som kan tänka sig att viga samkönade par.
I en granskning i tidningen ETC Göteborg (25/5-12) framkommer att en rad präster avsagt sig sin vigselbehörighet i protest mot att viga samkönade par, vilket fått Svenska kyrkan att tillsätta en utredning.
”Där har vi kyrkans blindhet. Man visar upp en vacker fasad av rosa marsipan med den lesbiska biskopen som en röd ros på toppen. Problemet är att vi homosexuella även ser det homofoba innanmätet”, sa prästen Lars Gårdfeldt.
För Svenska kyrkan är budskapet utåt viktigt. Och inom kyrkan finns det de som hoppas att Antje Jackelén ska fylla det hål i debatten de upplevde att KG Hammar lämnade efter sig då Anders Wejryd tog över. De hoppas att kyrkan ska bli mer tydligt politisk. Men frågan är hur politisk KG Hammar egentligen var under sin tid som ärkebiskop. På ett sätt ligger det i ämbetets roll att vara allmänpolitisk och diplomatisk, att inte sticka ut. Vara en god företrädare.
– Vår bild av KG Hammar bygger ju mycket på det som han har gjort efter det att han slutade som ärkebiskop, och då har man ju råd att vara hur radikal som helst. När han var ärkebiskop var det ju ganska ofarliga saker han engagerade sig i. Det var mest lärofrågor han tog upp, säger Christer Hedin, religionshistoriker vidStockholms universitet.
Men KG Hammar var också drivande i det påskupprop kyrkan genomförde 2005. Nu väcks det förhoppningar på att Antje Jackelén ska ta ett liknande initiativ. En delikat uppgift. För även här finns det oenigheter i vad som är kyrkans roll i samhället. Det finns personer på andra sidan, de som vill se en mindre politisk kyrka, som menar att kyrkan är ett heligt samfund, that’s it.
En hycklande inställning enligt Christer Hedin.
– Det är en vanlig klyscha att man säger att kristna måste lära sig att skilja på religion och politik. De tror att man är mer religiös om man inte tar upp politiska frågor.
Antje Jackelén anser att kyrkan måste vara politisk.
– Kyrkan är inte partipolitisk, men på ett sätt kan den inte vara annat än politisk, eftersom tro aldrig är något som bara är privat. Som när kyrkan startade Påskuppropet 2005, talade om REVA förra året, eller när våra diakoner uppmärksammade följderna av utförsäkringen, säger hon.
Det låter självklart när hon säger det. Men hur gör man då för att slippa beskyllningarna om att kyrkan är en aktiviströrelse, vänster, eller en sossekyrka?
För, menar Crister Hedin, den kyrkliga aktivismen är nödvändigtvis inte en fråga om vänster–höger, det är mer komplext än så.
– Inom kristendomen finns en social radikalism som mycket väl går att förena med en familjekonservatism. Det är viktigt att se att liberala ideal inte finns överallt, utan att det är på vissa områden. Vissa personer aktiva inom Svenska kyrkan kan mycket väl företräda den aktivistiska grenen samtidigt som de är familjekonservativa.
Den här komplexiteten verkar inte alltid ha nått fram till högergrupperingar i samhället. En händelse som skapade stor debatt var biskopsbrevet ”Rika och fattiga” från 1993. Svenska arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt näringsliv, och Timbro gick i taket. Biskoparna kallades ”flumvänster” och Svenska arbetsgivareföreningen satte in en annons i Svenska Dagbladet, med en tecknad karikatyrbild där biskoparna gick i protesttåg. Ärkebiskopen gick i täten med ett plakat där det stod ”Upp till kamp”.
Men den kyrkliga aktivistudden har riktats även åt det socialdemokratiska hållet. Det främsta exemplet är Påskuppropen 2005, som vände sig emot den socialdemokratiska flyktingpolitiken.
Påskuppropet genomfördes under fastemånaden och påskhelgen 2005. Ett nytt system för asylprövning var på väg att införas i Sverige. Utlänningsnämnden skulle avskaffas och de som överklagade ett avslag skulle i stället få sin sak prövad i domstol. Samtidigt låg 10 000 ärenden olösta och skulle överlämnas till de domstolar som skulle ta över. Trots ändringar i hanteringen skulle inget förändras i sak för de som redan gömde sig.
Kyrkan såg de gömda och deras livssituation på nära håll. En slags civil motståndsrörelse uppbyggd av präster, diakoner, nunnor och andra aktiva inom svenska kyrkan gömde flyktingar runt om i landet. I sitt julbrev 2004 skrev KG Hammar ner en tanke om att Sverige borde införa en flyktingamnesti fram till dess att den nya ordningen kommer på plats. Rensa bordet. Samtidigt rapporterades det i medierna om barn med uppgivenhetssyndrom – apatiska flyktingbarn – som skulle utvisas.
I riksdagen fattades ett beslut om att inte bevilja de apatiska barnen amnesti. I samband med det beslutet yttrar den socialdemokratiska migrationsministern Barbro Holmberg de numera välkända orden att ”Ett annat beslut hade varit en humanitär katastrof”.
Då tas beslutet om ett Påskupprop för flyktingamnesti i det ekumeniska samarbetsorganet Sveriges kristna råd. De apatiska flyktingbarnen och regeringens ovilja utgjorde en gräns som hade passerats.
I mars samma år startade Påskuppropet med en gudstjänst i storkyrkan i Stockholm. När namnunderskrifterna två månader senare lämnas över till Barbro Holmberg i Blå salongen i Arvfurstens palats i Stockholm är listorna prydligt samlade i 28 pärmar. Över 157 000 personer har skrivit på för en flyktingamnesti, den största namninsamlingen på 40 år. Den socialdemokratiska kristna sammanslutningen Broderskapsrörelsen, nuvarande Tro och solidaritet, skrev dock inte under påskuppropet.
Pressen blir hård på den socialdemokratiska regeringen, som till sist får vika sig i sitt hårdnackade motstånd. Den humanitära katastrofen blir svensk politik och en tillfällig flyktingamnesti blir ett faktum. När ansökningstiden för den tillfälliga amnestilagen löper ut den 31 mars 2006 har 31 000 asylsökande på nytt ansökt om uppehållstillstånd, 16 000 ansökningar har beviljats och 3 000 fått avslag.
I juni 2006 visade den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitetett trendbrott i svenska folkets inställning till flyktingar.
För första gången på fem år sjunker motståndet mot flyktinginvandring och SD går kräftgång i opinionen. En politisk seger för Svenska kyrkan.
2011 höjer kyrkan återigen rösten mot Sveriges regering. Diakonerna ute i församlingarna ser att helt nya grupper kommer och ber om ekonomiskt stöd som en följd av Alliansregeringens utförsäkringar. ”Förut behövde människor hjälp med försörjning främst kring julen, men nu behöver de pengar till de mest basala behoven: mat, räkningar, busskort. Och mer än hälften av dem är utförsäkrade”, berättade en diakon för Kyrkans tidning våren 2011.
Det skapas ett andra påskupprop med direkta krav på att Alliansregeringen ska lägga om sin politik. Sveriges kristna råd ställer sig bakom diakonerna, vilket utlöser ett ramaskri på debattsidor och liberala ledarsidor. SVENSKA KYRKAN ÄR VÄNSTER!
”Svenska kyrkan har i en rad frågor blivit politiserad och utesluter i en rad frågor människor som skulle vilja söka sig till Svenska kyrkan men som inte är tillräckligt goda kristna för de har inte rätt politisk övertygelse” säger Roland Poirier Martinsson, dåvarande chef för Timbro medieinstitut, i P1 morgon (24/2-11) .Maria Ludvigsson, numera ledarskribent på SvD, skriver i Aftonbladet: ”Låt Svenska kyrkan vara ett trossamfund och klä inte ut henne i folkrörelsens kläder (27/2-11).”
– Våra diakoner har verkligen sitt öra där det händer och de ser ju om det plötsligt är nya grupper av människor som kommer och säger att vi klarar oss inte på det vi har. Det är en viktig kristen värdering att föra den utsattes talan eller att hjälpa den utsatte att få sin röst hörd i samhället, kommenterar Antje Jackelén när vi ses i Lund i januari tre år senare.
Folkrörelse eller inte. En tendens som är tydlig är att den direkta aktivismen har blivit starkare sedan kyrkan skildes från staten år 2000. Och det finns en ny inriktning: kyrkans aktivism har riktat sig mot den politiska makten och mot regeringen, med konkreta krav på politikerna.
– Det har skett en stor omvälvning i det tysta efter det att kyrka och stat skildes åt och jag tror att kyrkan gått mer och mer mot att uppfatta sig själv som en rörelse inom civilsamhället, säger Marta Axner.
Marta Axner menar att ärkebiskopens roll i den kyrkliga aktivismen och hur tydligt han eller hon ”tar debatten” är upp till respektive ärkebiskop att definiera.
– Jag tror inte att Anders Wejryd är lika känd som KG Hammar var, men i mitt forskningsmaterial finns det lika många artiklar skrivna av dem. Wejryd har inte varit mindre ute i samhällsdebatten än vad KG var, men han kanske har valt andra frågor som inte är lika känsliga, säger Marta Axner.
– Wejryd har ju varit väldigt engagerad i klimatfrågan till exempel. Det är ju en lika politisk fråga, men får inte lika stora rubriker. Han har väl inte varit lika politiskt het på det sättet som när KG engagerade sig för gömda flyktingar och mot Irakkriget och så, fortsätter hon.
För Antje Jackelén är det viktigt att koppla den kyrkliga aktivismen till ett teologiskt resonemang.
– Vårt samhällsengagemang är ett utflöde av att vi lyssnar till evangeliet. Vår förkunnelse tvingar oss att säga att ”det här är en viktig fråga”. Det är inte så att vi tar partipolitiken in i kyrkan eller till exempel Världsnaturfonden in i kyrkan, men vi kan ibland göra gemensam sak med olika rörelser.
I Fisksätra utanför Stockholm finns framskridna planer på att bygga en gemensam kyrka och moské, det så kallade Guds hus.
I Malmö liksom i flera andra stift pågår planer på religionsöverskridande samarbeten. Och 2011 anställdes imamen Othman Al Tawalbeh av Sofiaförsamling för att verka inom ett ungdomsprojekt på Fryshuset i Stockholm. Dessa religionsöverskridande samarbeten kallas diapraxis och de förväntas sätta Antje Jackeléns diplomatiska förmåga på prov.
– Det vore konstigt om inte människor som förenas av en gudstro skulle prata med varandra. Ska vi leva tillsammans som goda grannar så är det självklart att vi måste prata med varandra och umgås med varandra, säger hon själv.
Att religionssamarbeten skulle späda ut den kristna identiteten, såsom ibland befaras, avfärdar hon.
– För mig innebär öppenheten att om man är tydligt i sitt centrum, om man vet varför, så har man råd att vara öppen åt många olika håll. Det är självklart att Svenska kyrkan står i dialog med andra kristna samfund och med andra religioner.
Men alla tycker inte så. Inom kyrkan finns just en oro för att religionssamarbeten späder ut religionen. Ibland slår den oron över åt det bruna hållet och präster har blivit anmälda till domkapitlet, anklagade för främlingsfientlighet. Det är inte heller svårt att googla sig fram till islamofoba texter skrivna av präster, där innehållet låter misstänkt likt vad som publiceras på den främlingsfientliga sajtenAvpixlat.
Några präster inom svenska kyrkan har dessutom mer eller mindre tydliga band till Sverigedemokraterna.
Just Sverigedemokraterna är en annan knivig fråga för Antje Jackelén att hantera.
För samtidigt som Svenska kyrkan ska stå upp för alla människors lika värde och har en tradition av att vara för en human flyktingpolitik, sitter Sverigedemokraterna i olika kyrkofullmäktige runt om i landet och i valet till kyrkomötet i höstas mer än dubblade de sina mandat och gick från sju platser till 15 platser av totalt 251.
Men så var det ju det där med att inte vara partipolitisk i sina uttalanden. Antje Jackelén är diplomatisk.
– Det finns delar i SD:s partiprogram som inte rimmar så väl med en kristen människosyn. Hur man delar in människor i grupper och inte ser dem som likvärdiga. Men också hur de ställer krav på grupper att ge upp sin kultur och assimileras in i ”en svensk identitet” Det är helt enkelt inte en tillräckligt bra analys av vad en människa är och hur hon fungerar. Och det är inte ett krav som är förenligt med en kristen människosyn.
Och så ett tillägg.
– Man måste alltid kunna hävda att den kristna tron är större än nationsgränser. I kyrkan är det dopet som räknas och inte passet, säger hon bestämt.
Det är inte enbart de interna striderna som sätter press på kyrkan. Många skulle till och med säga att det är yttervärlden – i form av sviktande medlemstal – som framkallar bråken. Frågor ställs om hur kyrkan ska framstå som relevant i ett sekulariserat samhälle där medlemsbasen inte fylls på per automatik, såsom var fallet under statskyrkotiden. Ska kyrkan värna sig mot omvärlden, eller ta in omvärlden, i bland på dess egna premisser?
En möjlig väg att gå är att ge sig in som välfärdsaktör. Ord som uppdragsdiakoni har trängt in i det kyrkliga språkbruket. Hösten 2013 kom den stora utredningen ”Att färdas väl – hur Svenska kyrkan kan navigera i välfärden” med råd till kyrkostyrelsen kring hur de ska agera på en förändrad välfärdsmarknad, där inte staten längre är en självklar utförare.
Redan i dag finns verksamheter där kyrkan genom avtal med kommuner och landsting fungerar som en aktör inom välfärden. Men utredningen tar ett större grepp och visar på hur det skulle kunna gå till i en större skala. I utredningen föreslår utredaren att kyrkorna ska rikta in sig på att hjälpa långtidsarbetslösa, sjukskrivna, hemlösa och minska utanförskapet. Och på att driva seniorboenden.
Det är här ordet uppdragsdiakoni kommer in i bilden, som är något annat än den församlingsdiakoni som redan i dag bedrivs inom kyrkan.
– Inom diakonin finns det praktiska, hands on, men också det profetiska diakonatet. Och det är just det här att våga säga det som behöver sägas, säger Antje Jackelén under vår intervju.
Där sätter hon fingret på vad vissa ser som ett orosmoment, ifall kyrkan skulle gå in på välfärdsmarknaden: att man inte längre skulle våga säga det som behöver sägas, utan att man skulle bli en del av makten, en aktör som måste navigera efter ekonomiska kalkyler och upphandlade kontrakt. Kontrakt där kommunernas ersättningar dessutom ofta upplevs som för låga för att det ska gå att leverera skälig vård och omsorg.
Där inryms ännu en farhåga, att ett misslyckande – må så vara inte på Caremanivå – skulle skada kyrkans rykte.
Därför finns det i utredningen ett förslag om att kyrkans agerande på välfärdsmarknaden ska vara friställt från resten av verksamheten och att kyrkostyrelsen bör ta initiativ till en nationell samarbetsorganisation för uppdragsdiakoni.
För Pernilla Landin, diakon i Fisksätra utanför Stockholm, är det svårt att säga vad som skulle bli effekten om Svenska kyrkan breddade det diakonala arbetet och definitionen av det, men hon menar att kyrkan inte får glömma kärnuppdraget.
– Vi ska vara en del av Svenska kyrkans sociala arbete och för mig som diakon innebär det att stå på de utsattas sida. För mig handlar det om att finnas för dem som behöver hjälp och stöd. Det är min uppgift att tala om att det här möter jag och det här ser jag.
I Fisksätra arbetar Svenska kyrkan diakonalt tillsammans med Stockholms stadsmission, Stockholms katolska stift och Muslimernas förening iNacka. De upplever att kyrkan har fått gå in och ta ett större ansvar när välfärden brister.
– Vi upplever ett hårdare tryck där fler söker upp oss för att få hjälp. Det är många som faller mellan stolarna och inte får den hjälp de skulle ha rätt till. Där får vi gå in och agera brobyggare gentemot till exempel socialtjänsten.
– Vi köper SL-kort för att minska den isolering som uppstår om du inte kan transportera dig. Vi delar också ut mängder med matkassar och så hjälper vi till med att dela ut kläder.
I diskussionen om kyrkan som välfärdsaktör finns även en underliggande fråga, som torde engagera de bokstavstrogna. Nämligen den om intåget på välfärdsmarknaden kan ses som ytterligare ett steg i sekulariseringsprocessen. Hittills har frågan om jungfrufödseln varit mer brännande och det har inte blivit någon livlig debatt om kyrkans agerande på välfärdsmarknaden.
Det är dags för fotografering inne i domkyrkan. Vi sneddar över gatan, från stiftskansliet och in i domkyrkan, stenkolossen från 1100-talet, placerad mitt vid Stortorget i Lund.
– Jag går här några gånger i veckan, åtminstone varje fredag klockan åtta då jag leder morgongudstjänsten. Antje Jackelén sluter jackan tätare om sig. Det blåser.
Inne i kyrkan är det genomgång av programmet inför helgens prästvigning. I mittskeppet står prästkandidaterna och övar på att servera nattvarden. Antje Jackelén rör sig hemtamt i kyrkans olika utrymmen. I sommar är det dags att flytta till en ny stad. Uppsala.
Den 15 juni vigs hon till ärkebiskop. Dagen innan lägger nuvarande biskop Anders Wejryd ner staven vid en gudstjänst i Uppsala domkyrka. Fram till dess är schemat välfyllt.
Om resten av tiden fram till tillträdet blir lika hektisk som det varit de första månaderna som vald ärkebiskop återstår att se. Så också vilken väg kyrkan kommer ta under Antje Jackeléns ledning, både då det gäller hur hon navigerar mellan de olika skolorna inom kyrkan och vilken plats kyrkan kommer ta i samhällsdebatten.
Att det även fortsättningsvis kommer att råda oenighet kring hur Bibeln ska tolkas och vad som är kyrkans roll i samhället råder det knappast några tvivel om.
– När det gäller de klara och tydliga skiljelinjerna så finns det ju olika kyrkotraditioner. Svenska kyrkan är inte en åsiktsgemenskap, utan det är en gemenskap kring vår gemensamma herre och där är vi lite olika, säger Åke Bonnier, som nu är biskop i Skara stift, när jag frågar om stridigheterna kring biskopsvalet.
”Lite olika” känns som ett ganska milt uttryck i sammanhanget. Så många stridigheter att hantera, så många falanger att ta hänsyn till. Någonstans känns det lite som att man måste läsa Machiavellis Fursten för att överleva som ärkebiskop inom Svenska kyrkan.
Där känns den andra delen, den om kyrkans roll i samhällsdebatten, som lättare att hantera. Antje Jackelén har dessutom gjort sig känd som en twittrande biskop och 2012 utsågs hon till Skånes bästa opinionsbildare. Däremot är det svårt att säga hur politisk hon kommer att vara.
– När det gäller Antje är det svårt att säga. Det som har varit hennes forskningsinriktning är religion och naturvetenskap och på så sätt överförs det ju på religionens plats i samhället. Det har också lett till att vi fått upp frågor som dialog mellan olika religioner, säger Marta Axner.
När Antje Jackelén i höstas fick frågan i Godmorgon, världen! om vilken som var hennes mest prioriterade fråga svarade hon i Anders Wejryds anda: klimatfrågan. En fråga som engagerar såväl ärkebiskopar som kungahuset. Politiskt, men inte kontroversiellt, alltså.
– KG Hammar var ju väldigt mån om att ta ställning politiskt. Han betraktades av många som den sista resten av 68-rörelsen. Antje Jackelén har inte riktigt uttalat sig i politiska frågor än, säger Christer Hedin.
Han gissar att Antje Jackelén är någon form av allmänvänster.
– Hon har ju inte riktigt uttalat sig i politiska frågor, men skulle säkert själv kalla sig mycket vänstersinnad. Jag undrar om hon inte skulle hamna i någon slags samförståndssocialism i alla fall. Hon är nog inte den som vill provocera, utan är nog vald för att behålla kyrkans allmänna anknytning.
Men Antje Jackelén protesterar, diplomatiskt:
– Mina politiska ställningstaganden styrs av sakfrågor, inte av partilinjer. Genom åren har jag röstat på olika partier.
Maria Carlsson