Jan Björklunds viktigaste uppgift i regeringen har varit att få folk att glömma att skolan har med samhället att göra. Sverker Sörlin tar avsked av en major som styrts av det vilda tänkandet och stötvisa konservativa impulser.
Detta är ett utdrag från Sverker Sörlins artikel i senaste Arena.
Sverige har haft många utbildnings- och skolministrar. De har alla gjort sina olika insatser, större eller mindre, och de har gått in i hävderna, var och en med sitt särskilda eftermäle.
Palme, kortvarig men lyskraftig. Beatrice Ask, som skulle ge oss ”världens bästa skola”. Göran Persson, krislösaren, som fullbordade kommunaliseringen (det ingick i hanteringen av större frågor än ungdomens lärande). Britt Mogård, som förkroppsligade något tidlöst, vad man än tyckte om detta tidlösa. Jan–Erik Wikström, på samma gång ettrig, vidsynt och from.
Några minns vi kanske inte lika tydligt. Vad gjorde Birgit Rodhe (FP) – mer än att hon var med om att avskaffa betygen i slutet av 1970-talet? Ingegerd Wärnersson (S), vid rodret när det på allvar började osa katt om skolan kring 2000, vilka grepp tog hon när allt kommer omkring? Och Bengt Göransson, jo, denne klurige tänkare var i tre år också utbildningsminister, en som inte föll i farstun. Deras minne skymtar, ibland litet bleknat, men alltid med någon heder.
En skolminister kommer vi sent att glömma: Jan Björklund. Ingen skolminister har suttit så länge som han, när höstens val stundar har han haft jobbet i åtta år.
En geologisk epok i politiken. Den som efter åtta år hävdar att man inte hunnit åstadkomma den förändring som var avsedd kanske inte går till val på att begära fyra år till. Men med Björklund kan man inte vara säker. Själv tycks han tro att han skall få fortsätta.
Vad uträttade han? Hur kunde han bli modern svensk skolhistorias mest högljudda och trosvissa reformator? Vad ville han och hur kommer det sig att han ville det?
Man kan förstås undra: vad finns att tillägga? Ligger inte allt redan i öppen dag? Ungliberalen från Skene som blev major på Svea livgarde och utmärkte sig för sitt flitiga bruk av könsordsjargong i myndighetsutövningen på regementet (för detta har han bett om ursäkt) och som sedan steg snabbt som en torr halmhatt på den våg av intresse för svensk skola som växte under nittiotalet. Reformraseriet, ryckigheten, rusningar framåt omväxlade av hastiga och oordnade reträtter. Tillrättalägganden, bortförklaringar.
Även facit ligger i öppen dag. Det har inte gått så bra. Även den som intar en väldigt förstående och tålmodig inställning till Björklunds politik måste innerst inne tvivla. Kommer detta att någonsin fungera? Var det inte något av Bagdad Bob över Björklund? Vi såg svensk skola störta samman i bakgrunden, men vid mikrofonen denne ropande entusiast.
Förväntades vi tro på det? Var det ens på riktigt?
Vi kunde göra tankeexperimentet att vi lyssnade till en vd för ett stort företag och vi utgjorde styrelsen. Vi tillsatte vd 2006 och nu är det 2014, hans åttonde styrelseinternat. Hela världen har förstått att svensk skola är ett upprivet fält. Även vi i styrelsen har insett det. Vad gör vi? Förutom att ångra oss.
Åtminstone jag skulle fundera över hur vi kunde låta det pågå så länge. Svensk skolhistoria sedan 1990 ungefär är en enda jättestor gåta. Vi måste lösa den, framtidens samhällsforskare och historiker måste skapa reda i detta. Sverige är inte längre bäst i världen i allting, och det är knappast något att förvånas över. Men det som hänt det senaste kvartsseklet med svensk skola är mer än en berättigad justering av vår roll i världen. Det är ett trauma.
Och dess huvudrollsinnehavare heter Jan Björklund. Han har gjort ned alla föregångare och konkurrenter till förmån för sin egen enda väg. Jan Björklund är traumats Macbeth, eller kanske hellre Rikard III.
Jag är inte Shakespeare, jag har inte de mått som Björklund egentligen kräver. Så jag tänker gå enkelt till väga. Jag har läst hans egna ord. Etthundraåttiosex artiklar från 1992 till 2014. Nästan ett kvartssekel Björklund.
Hur tänkte han? Hur trodde han, i sin bästa förståelse av vad som var möjligt, att detta skulle vara möjligt? Ja, inte bara möjligt – helt säkert vägen till framgång?
Det är en enkel metod. Fullkomligt genomskinlig också. Vem som helst kan upprepa mitt lilla experiment. Man behöver inte ens intervjua Björklund. Det ville jag, men det hade han inte tid med, hälsade pressekreteraren – månader i sträck.
Ju längre hans geologiska skolmaktsepok pågår desto mer börjar man befara att svaret inte alls har med Björklund att göra. Utan att det ligger någon annanstans. I något som, precis som redan hos Göran Persson, är viktigare än vad det uppväxande släktet lär sig. Och att Björklund bara är bra att ha just där han är, av det skälet. För annars hade man ju varit tvungen att ta bort honom för länge sedan.
Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Först måste vi gå till källorna.
Vi börjar i september 2006. Valseger. Björklund, sedan tiden som skolborgarråd i Stockholm kallad ”faxkungen” på grund av sin iver att meddela pressen, talar genast om hur det ligger till:
”Den nya regeringen har fått sitt folkliga stöd bland annat på löften att höja kvaliteten i skolan. Det är dags att nu sätta i gång det arbetet.”
Vad är det för arbete han syftar på? Mest var det ordning och reda och läsa-skriva-räkna. Det lät bra, nästan som förr i världen. Så bra att Ebba Witt–Brattström, litteraturprofessor, veckan före valet 2006 skrev under en artikel med Björklund om hur bra det vore med mer ordning för då skulle eleverna kunna lära sig något så att Sveriges framtida konkurrenskraft gentemot Kina och Indien skulle kunna upprätthållas (Expressen 2006-09-15).
Vi får se hur många professorer som Björklund kan få med sig inför valet 2014.
I Almedalen samma år lanserade Björklund och Lars Leijonborg rapporten ”Leve pluggskolan”. På nytt anfördes framtidens konkurrenskraft som ett huvudskäl: företagen behöver kunniga medarbetare som inte bara kan zappa, surfa och messa. Även humaniora behövs, det visade den danska krisen kring Muhammedkarikatyrerna. Men redan då: argumenten för kunskap ger kanske ändå ett litet snopet intryck. Ska vi plugga bara för det där? Man vände på bladet och undrade om det stod något på baksidan, men det var tomt.
De sedan så välbekanta, och numera ofta genomförda, förslagen smattrade fram på DN Debatt: lärarauktorisation, läxplikt, läxhjälp, mer undervisningstid, bort med håltimmar och, alltid, ordning, ordning, ordning. (DN 2006-07-07).
Väljarna gillade det. Det lät som om någon ville något och ville det intensivt. Redan vintern 2006 hade Alliansen lagt fram ett program i inte mindre än 143 punkter om en ändrad skolpolitik (fast 30 berörde högskolan). Den lanserades förstås som något som skulle göra skolan bättre. Men beläggen för att det verkligen skulle kunna bli bättre efterfrågades inte så livligt. Det lät helt enkelt så bra. Kanske för att det var igenkännligt för väljarna – det lät som en beskrivning av den skola som de själva gått i en gång, eller trodde att de hade gått i.
Men på en annan nivå i denna och tjogtals andra artiklar av Björklund under de föregående och de kommande åren var det också ett annat budskap som följde med. Det gick att se det, om man tänkte på det, vilket få gjorde. Det var: vi detaljstyr. Lärarna kan inte ta ansvar, och framför allt inte kommunerna, det kan bara regeringen. Regeringen ska bestämma om allting. Mobbning, mobiler, håltimmar, läxor.
Man får inte ihop 143 förslag om skolan och tjogtals debattartiklar om man inte lägger sig i många detaljer. En del var verkligen väsentligt och nytt, krav på kompetens och planer mot mobbning till exempel. Annat var gammalt men ändå bra: att ämneskunskaper var viktigt och att det behövdes forskarutbildade lektorer i gymnasierna. Men väldigt mycket var borgerlig tro, som att svensk skola skulle bli bättre för att friskolorna skulle få sätta betyg på sjuåringar.
Det fanns emellertid en grupp som redan nu skruvade sig på stolarna: forskarna. De som hade fördjupat sig grundligt i skolans komplicerade värld. De undrade hur de kunde ha missat allt som nu stod uppenbarat.
Många forskare visste redan att det inte fanns några entydiga belägg för att tidigare betyg gav bättre studieresultat, för att hårdare disciplin främjade inlärning eller ens för att mer läxor gjorde det. Någon forskning om håltimmar fanns givetvis inte. Björklund ville en massa, men kunskap som kunde backa upp förslagen brydde han sig sällan om att söka reda på.
Det var kanske det märkligaste: han visste allt. Också komplicerade frågor hade hos Björklund enkla svar. Generande enkla.
Sverker Sörlin
Detta är ett utdrag från Sverker Sörlins artikel i senaste Arena. Tidningen kan köpas digitalt här >>