Nummer: Arena 2010 #4 – Platsen som inte finns
Tema | Temat denna gång handlar om Sofokles drama Antigone. Fanny Söderbäck beskriver bakgrunden, Kristina Hultman undersöker ledtrådarna och Roland Anrup gör en filosofisk analys.
Björn Johnson skriver om sanningen bakom sjukskrivningstalen, Devrim Mavi intervjuar curatorn, utbildaren och konstkritikern Maria Lind, Per Wirtén berättar förortens idéhistoria och Olav Fumarola Unsgaard ser krig i förändring och önskar en stärkt folkrätt. Carl Schlyter propagerar för arbetstidsförkortning medan Erik Hammar anser att de pressetiska reglerna bygger på en värld där journalisterna är fast anställda.
Johanna Palmström diskuterar 00- talets feminism och Hanna Sistek ser hur Pakistan alltmer styrs av militären. Ulrika Lorentzi läser tre nyutkomna böcker om genus och omsorgsarbete och panelen uttalar sig om toppmötesprotester.
Fler medverkande: Gabriel Itkes Sznap Leila Brännström, Nisha Besara, Diana Mulinari, Rasmus Malm, Andres Lokko, Karolina Ramqvist, Maria Georgieva och Gideon Levy.
De pressetiska reglerna är till för journalister med fasta anställningar. Frilansjournalisterna får jobba både med information och kurser för mediechefer för att kunna försörja sig. Journalistförbundet måste driva frågan om bindande regler.
Det är som om siffran 40 är helig. Tiden är mogen för nästa steg till 35-timmars vecka. Denna gång även för att jorden riskerar att bli utbränd annars.
Alliansen får svidande kritik för sjukförsäkringsreformen. Men förändringarna började redan då Socialdemokraterna var vid makten med Anna Hedborg som ansvarig minister.
Krig är inte en civiliserad företeelse. En militär aktion präglas av kaos. Hur det går till i krig har länge höljts i dunkel, trots den obligatoriska skolläsningen av På västfronten intet nytt. Den nya tidens krig utspelar sig inte i leriga skyttegravar eller med beridna soldater på slagfält. Bilden som kablas ut är att kriget består av antingen den enskilda terroristattackens vidrighet eller den svävande drönarens kliniska precision. Men den bilden är på väg att förändras.
I svensk samhällsdebatt räknas inte förorten. Staden tar mentalt slut vid tullarna eller den gamla stadsmuren. Ointresset blandas med förakt för de människor som bor där. För att få syn på förorternas idéhistoria måste man gräva där man står och vara beredd att byta perspektiv. Ute bland förortens sprawl, grönska och betong växer en annan berättelse fram.